Nulla poena sine lege!

Jag är den jag är! Ja, så säger Gud i Gamla Testamentet. Ett ganska bra uttryck som även skulle kunna appliceras på människor. Man är vad man är, that´s it och ingen kan ta det ifrån en. Tyvärr har dock många människor en benägenhet att indela mänskligheten i kollektiv, kollektiv som de sedan tilldelar olika egenskaper beroende på sammanhanget. Ofta indelas dessa grupper i goda respektive onda, förtryckare och offer som inordnas under ett ”strukturellt” paraply. (Detta fenomen kallas normativ strukturalism oberoende av sanningshalt). Historien har visat hur illa det kan gå med ett sådant tänkande. En polariserad bild framträder oberoende av individens karaktär. Det innebär att vissa tilldelas en offerroll de inte känner igen sig i medan andra automatiskt får ta både skulden och ansvaret på sig oberoende av person. Sådana här tankar hör inte hemma i en liberaldemokratisk rättstat.
Samhället består visst av en del strukturer, det instämmer jag i. Frågan är dock: Hur ser dessa ut? Vem ligger ”bakom” dem? Hur mäktiga är dem? Går de att finna? Om inte, varför leta efter dem? Kanske existerar de främst i våra hjärnor? Finns det några objektiva strukturer?
Den sistnämnda frågan är faktiskt besvarbar. Lagarna begränsar vårt handlingsutrymme. Genom lagarna uttrycks de värderingar som samhället bygger på. Bryter du mot lagen innebär det att du också måste stå ditt kast och ta ansvar för dina handlingar. Det är inte okej att stjäla, misshandla och mörda etc. Varför är då dessa strukturer objektiva? Jo, alla måste följa dem, annars sanktioner riktade mot sig. Lagarna är abstrakta och kommer till uttryck i lagboken och Svensk Författningssamling. Visst kan man invända och säga: Lagarna är tillkomna av subjekt och därför är de inte objektiva. Kanske det, men de är en realitet och kan tillämpas på de områden som regleras av lagen. När det gäller tolkningen befinner vi oss dock på en annan nivå, den subjektiva. Detta problem bemästras dock av rättspraxis, rätten att överklaga och lagarnas neutrala formulering. Rättsstaten vilar på dessa grunder.
Hur kan detta knytas till den normativa strukturalism som den beskrivs av filosofen Per Bauhn? Den normativa strukturalism som har en förmåga att lägga skuld/ansvar på ett ”ont” utpekat kollektiv? Svaret ligger här: Nulla poena sine lege! Intet straff utan lag! Denna romerska fras innebär att det inte går att döma en person för ett brott som inte omnämns i Brottsbalken. Är det ”brottsligt” att tillhöra ett visst kollektiv? Är det brottsligt att vara man? Bör männen som kollektiv ta på sig ansvaret/skulden för det våld en liten minoritet av denna grupp riktar mot kvinnor? Nej, ansvaret för att stävja denna horribla våldsform vilar hos det allmänna generellt och än mer specifikt hos rättsväsendet. Att ingripa när ett brott begås (dock svårt idag med tanke på det våld som dessa personer riskerar att utsättas för) och att anmäla det till polisen vilar hos alla medborgare. Medborgarna bör genomsyras av ett allmänt rättspatos!
Rättsstaten vilar också på likställighetsprincipen, dvs. alla människors likhet inför lagen. Just därför är den neutralt formulerad. Den ska kunna tillämpas på alla människor som ställs inför en likartad situation. Jag kan bara finna fyra exempel där lagen inte är neutral ifråga om kön (och dessa exempel är till förmån för sådana som jag; kvinnor). Enligt Lagen om totalförsvarsplikt är det endast män som har skyldighet att fullgöra värnplikt (5 § 2 st). Några skulle då invända och säga att det idag är få män som tvingas fullgöra lumpen. Det stämmer, men alla unga killar måste ändå inställa sig hos Pliktverket för att mönstra. I Jämställdhetslagen står det i 1 § 2 st: Lagen siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet. Så neutral är vår Jämställdhetslag! Lagen är inte heller neutral när det gäller fastställandet av faderskapet. Är mannen gift med kvinnan blir han automatiskt fader till barnet enligt principen pater est quem nuptiae demonstrant (fadern är den som äktenskapet utpekar). Det kan hända att en man får ta på sig faderskapet trots att han inte är far till barnet (FB 1 kap 1 §). Om paret inte ingått äktenskap måste faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom (FB 1 kap 3 §). Modern måste därutöver godkänna faderns bekräftelse enligt 4 §. Här visar det sig att moderns inflytande står över faderns, vilket i sig kan tyckas naturligt. Att hon ska ”godkänna” fadern kan säkert i vissa fall dock te sig befängt. I sådana fall kan det leda till dyra rättstvister och att fadern förhindras att umgås med barnet. Sist men inte minst finns det ett brott som endast en man kan dömas för, ett brott där offret måste vara en kvinna. Jag talar om grov kvinnofridskränkning enligt BrB 4 kap 4a § 2 st. För att dömas enligt detta lagrum måste du således vara man! I sin tur finns det inget lagrum med beteckningen grov mansfridskränkning. I paragrafens första stycke är formuleringen könsneutral och båda brotten har samma straffvärde. Brottsbestämmelsen grov kvinnofridskränkning är således enbart symbolisk!
Undantaget dessa bestämmelser är vi dock lika inför lagen. Men vad säger då feministerna egentligen om vår rättstat. Jag bjuder på en cocktail ifrån Maud Eduards:

”Men när kvinnor hävdar att kvinnor och män har en ojämlik relation och begär särskilt stöd för att upphäva sin underordning som grupp, svarar den demokratiska ordningen med att hänvisa till principen om lika behandling, för såväl individer som föreningar.”
(Eduards, 2002, s 103)

För att Eduards ska få som hon vill måste omfattande förändringar göras i vår grundlag och i kommunallagen. Som vi noterat utgår dessa från den viktiga likabehandlingsprincipen, vilken gäller för både individer och sammanslutningar. Om Eduards ska blidkas bör lagarna skrivas om. Det bör då tydligt framgå att enskilda kvinnor och deras intresseorganisationer ska få mer pengar och stöd från samhället än övriga medborgare och rörelser. (När det gäller skydd för brottsoffer så är det dock egentligen rättsstatens ansvar!) Sommaren 2005 visade det sig att AMS Skåne slutat betala ut starta eget-bidrag till svenska män. De pengar som fanns kvar i kassan skulle tillkomma kvinnor och invandrare. Svenska män som grupp miste rätten till bidrag p g a sitt kön och sin etnicitet. Är det ett sådant samhälle Eduards vill ha? Ett samhälle där könet även formellt ska spela en avgörande roll. Eduards personliga uppfattning är att dagens neutrala lagtexter döljer mäns övertag och den vill hon upphäva genom att införa lagar som höjer kvinnans ställning över mannen. Välkommen till Mauds rike! Jag vill i alla fall inte bo i en demokratisk stat som frångått likabehandlingsprincipen!
Trots vår likhet inför lagen och staten så är inte radikalfeministerna nöjda med situationen, de vill ha mer. Att ha en författning med formell jämlikhet mellan medborgarna kan tvärtom vara mer förtryckande än en konstitution som saknar dessa komponenter. Det tycker i alla fall Anna Jonasdottir och Maud Eduards:

”Först när jämlikheten blivit historiskt möjlig, förankrats i författningen och blivit politiskt och ideologiskt erkänd, är avsaknaden av jämlikhet genuint orättvis.”
(Jonasdottir, 2003, s 116)

”Risken med ett mer frekvent användande av termen feminism är att den blir synonym med jämställdhet, att begreppet töms på sitt radikala innehåll. Könsmaktsperspektivet reduceras till samarbete mellan könen lika behandling och könsneutralitet.”
(Eduards, 2002, s 63)

Här framkommer det underförstått att könsneutraliteten och likabehandlingen inte är bra nog för dessa radikala feministiska akademiker. Jämställdhet, intet gott, radikalfeminism, det sanna och det goda! Vem instämmer? Inte jag, för jag tänker på rättstaten och dess grundläggande principer. Jag stannar hellre kvar på perrongen än att hoppa på det radikalfeministiska juridiska tåget som för oss till Femitopia!

Eduards, Maud (2002) Förbjuden handling. Sthlm: Liber

Jonasdottir, Anna (2003) Kärlekskraft, makt och politiska intressen. En teori om patriarkatet i nutida västerländska samhällen. Göteborg: Daidalos.

Makten framför allt?

När detta skrivs har F! öppnat sin ”historiska” kongress. Det talades först om att denna skulle hålla bakom lyckta dörrar, vilket hade inneburit att allmänheten och media hade saknat insyn i vad som egentligen pågick. Nu blev det dock inte så, men enbart tanken väckte många frågor till liv.
Slutenheten hade dagarna före kongressen diskuterats flitigt av massmedierna. Aftonbladets Lena Mehlin frågade i en kolumn den 6 september: ”Vad vill du dölja, Gudrun?”. En stängd kongress jämförde Mehlin med en ”gammelsovjetisk stil där diskussionerna förs bakom stängda dörrar och ledningen därefter går ut och berättar passande delar av det som blev sagt”. Dagen innan, den 5 september, publicerade Svenska Dagbladet ett TT-telegram som berörde F!:s slutenhet. Denna jämfördes med andra extremistiska partigrupperingar, exempelvis Nationaldemokraterna, Sverigedemokraterna och 1970-talets avgrundsvänster. F!:arna försvarade sig med att påstå att det än idag är kontroversiellt att engagera sig i den feministiska rörelsen och att en del medlemmar inte vågar ”komma ut” i rädsla för repressalier.
Är denna oro då befogad kan man undra? Demokratiska partier är öppna och ryggar inte tillbaka inför en eventuell insyn i det politiska arbetet. Frågan är om det verkligen är så att en F!:are skulle utsättas för repressalier om det kom fram att denna person var aktiv i det nya ”partiet”. I övriga fall vi känner till är det endast Nationalsocialistisk Front som varnar sina medlemmar om vad det kan innebära att stå upp för den förfärliga nazistiska ideologin. Går denna situation att jämföra med F!? Vi tror inte det, att vara feminist har ju varit rätt och riktigt de senaste åren. Vad finns det att skämmas för? Kommer patriarkatet att ge igen för att några av de 350 samlades identiteter skulle röjas? Bör man inte stå upp för sin ideologiska hemvist i ett demokratiskt Sverige? Hur ska det då gå till när medborgarna går till val? Kommer F! ha en hemlig lista? Vi vet inte…
Slutenheten är bara en sida av myntet, utrensningen av oliktänkande en annan. F! bildades som ett demokratiskt experiment, äntligen skulle feministerna göra upp med den gamla hierarkiska patriarkala partimodellen. Lösningen på problematiken skulle bestå av nätverksmodellen, för att undgå den förkastliga under- och överordningen, patriarkatets viktigaste princip. Denna tanke är dock inget nytt. Kvinnorörelsen och vänstern på 70-talet försökte bygga upp organisationer baserade på de ”ultrademokratiska” principerna. Hur gick det för dem? Det visade sig att tanken enbart var god på pappret. Rörelserna splittrades av inre fejder och fraktionsbildningar. Engagerade medlemmar frystes ute om det inte hade ”rätt” åsikter och de ännu ”omedvetna” var inte välkomna överhuvudtaget. Det fanns nämligen kvinnor som ”sov med fienden”. Ultrademokratin mynnade således ut i sekterism och dogmatism. Ve den som kritiserade den trångsynta ideologin.
Kan vi se liknande tendenser inom F!? Vi hävdar det. Redan innan kongressen öppnade hade ett antal tunga figurer lämnat organisationen. En av dem, Ebba Witt-Brattström, påstod att styrelsen kört över henne och att denna inte fungerat demokratiskt. En annan bild av F! framkommer efter att en av dess grundare träder fram och pekar på åsiktsintoleransen. Witt-Brattström ville ha ett bredare parti, men det ville inte den styrelse som hittills haft en järnhård kontroll över dagordningen. Ett par veckor tidigare hade Tiina Rosenberg hotat att hoppa av samarbetet om inte HBT-frågorna skulle lyftas fram. Rosenberg har dock stannat kvar, så troligen har hon fått som hon vill. Denna kvinna vill krossa kapitalismen, hon vurmar för det gamla DDR och vågar inte redogöra för sina grundvärderingar i TV-rutan. Troligen trivs den gamla kommunisten med den situation som uppstått.
Vi kan således redan nu se de problem som uppkommit när F! skulle bygga en ny typ av politisk organisation. Sekterismen trädde fram innan ens ett renodlat politiskt parti hade bildats. I våras misstänkte en rad journalister att F! skulle komma att bli ett rent vänsterparti med ett par renodlade ”före detta” kommunister i toppen. Så kan det gå när ”ultrademokratin” ska byggas upp i Sverige år 2005.
Makthungern är kanske den faktor som spelat störst roll i det sammanhang F! uppträder i. De kvinnor som var med och startade organisationen tillhörde inte den sektor där de maktlösa verkar. Här finns istället en riksdagskvinna, ett par professorer/lektorer, företagare och unga studerande kvinnor. Dessa välutbildade och ofta högt avlönande kvinnor ska sålunda föra de ”förtryckta” kvinnornas talan. Denna ”kader” vet sålunda vad kvinnorna på golvet behöver och genom en partibildning kan dessa förses med denna sanna kunskapen om det bedrägliga patriarkatet. Det osar återigen rött 70-tal här. Avgrundsvänsterns aktiva medlemmar bestod inte främst av den ”proletära klass” de ville befria, utan av studenter, kulturnissar och andra intellektuella. Liknande tendenser återfinns sålunda i F!.
Vad är det då som driver dessa kvinnor? Är det en sann övertygelse om kvinnors underordning som grupp? Eller bör bilden kompletteras? Vi tror det till stor del handlar om en hunger efter makt. Witt-Brattström anklagar de ledande personerna för att sukta efter välbetalda riksdagsplatser som ger en enorm fart åt den egna karriären. För detta vidkommande riktas kritiken mot de unga välutbildade tjejer som känner sig förfördelade. Kanske är det så att snacket om kvinnors underordning används för de egna syftenas skull? I så fall är F! inget annat än ett ohederligt parti.
Den mest kända figuren i styrelsen är Gudrun Schyman, riksdagsledamot och före detta partiledare för V. Gudrun är känd för sin ”mediekåthet” och blev besviken när hon tvingades avgå som partiordförande p.g.a. skattefiffel. Med F! har hon än en gång fått chansen att hamna i mediernas strålkastarljus. För våra skattemedel åker hon också land och rike runt för att sprida sitt feministiska budskap om patriarkatet, underordningen och förtrycket. Gudrun talar om den revolution som hon vill se och hon gör det för våra pengar (Tal av Schyman i Helsingborg 050407). Denna kvinna kan knappast kallas maktlös, hon har ett grundarvode på 45 000 kr/mån, har ett stort medieutrymme tillgodo och hon stiftar lagar i undersåtarnas namn. Men ändå är hon, liksom alla andra kvinnor, utsatt för ett ”strukturellt och systematiskt patriarkalt förtryck”. Gudruns förflutna talas det mindre om. På 70-talet var hon aktiv inom den sekteristiska vänstern som medlem av Marxist-leninistiska Kampförbundet, något hon ogärna talar om. Kanske går det att knyta hennes nya vurm för feminismen med hennes förflutna inom avgrundsvänstern? Gudrun var med då och hon är med nu! Kontentan av F! och dess bildande osar en hel del sekterism och likheterna med 70-talets radikalvänster är mer påfallande än vad man kan tro. Det kanske inte är så konstigt, eftersom en del av F!:s grundarinnor har sin bakgrund i just denna rörelse. På den tiden var det imperialism, förtryck av arbetarklassen och socialistisk revolution som gällde, nu är det patriarkat, kvinnoförtryck och feministisk revolution som gäller!