Emmas Afeministiska Hörna

Förändrade tider, samma tider.

2009-06-21T21:30:00.003+02:00

Det var ett antal år sedan jag skrev här. Jag har sett att jag fått ett antal kommentarer sedan dess. Från diverse feminister men även spam. Det gör inget, för det tyder på att debatten finns där.:-)

En borgerlig regering har tillträtt. Det har inte hänt så mycket, det måste ha stått still.
Men vad betyder det som jag skrev i förra stycket? Sverige är Sverige, konsensusens land. Kvinnor blir förtryckta ((andra ord som är gångbara i dag är hinder, diskriminering, motarbetning (som t o m MUF-överste Niklas Wykman skriver)). Dagens feminister med MUF i spetsen talar om att kvinnor i styrelser och lokala partiorgan inte har mycket att säga till om. De har föresätts med postmodernitetens handbojor. Individualismen har blivit till rosa kollektivism.
Gudrun fick mycket pengar av Benny Andersson inför EU-valet 2009. Inga problem för min del. Det blev ju i alla fall redovisa i media.

Problemen med femininismdebatten finns varken på höger- eller vänsterkanten. De är två extremer. Vänstern säger att pappan kan amma, samtidigt som han gör mamman mycket illa. Högern säger att pappan inte kan så mycket om barnet. Han känner till sin roll som pappa desto mer ju äldre barnet blir. Speciellt efter att barnet lärt sig tala. Han är därför mer närvarande med barnet då.

Problemet är att det vi kallar mittenfåran älskar feminister. Vi har en liberal regering. En liberal regering i allmänhet och en liberal samtalston i synnerhet präglas av att åsikter bryts mot varandra. Så var det i riksdagen för ett decinneium sedan. Feministerna tycker inte om t ex Sabunis framspråk, hon svarar att hon inte är feminist, men för jämställdhet. Till sist bekänner hon färg. I utomståendes tolkning blir hon statsfeminist.

Problemet är att feminismen har stannat i de lägen där den är stark. Vårdnadstvister, boendeutredningar och genomskådning av fadern. Där visar så kallade utredningar att modern inte får vårdnaden p g a sitt kön, utan för att hon tagit huvudansvaret för barnen. Det är säkert så i vissa fall. Men vad händer om: modern aldrig tillåtit pappan att själva ta hand om de små?
Så är det i många fall. Där är en av rötterna till jämställdhetsproblem i Sverige anno 2009. Livet fungerar så att du inte båda kan äta hela kakan och ha den kvar.
Mig är det inte synd om!

Varför jag varit borta...

2007-04-26T21:54:00.000+02:00

Som ni säkert märkt har jag inte uppdaterat bloggen så ofta som jag skulle vilja. Vad beror det då på? Jo, jag har pysslat med de frågor som bloggen fokuserar på, feminismen och den akademiska urvattningen. Men denna gång i bokform tillsammans med en kompis. Resultatet är nu klart, boken är snart i tryck och titeln är: Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland. Varför inte redan presentera baksidestexten? Var så god:

"Flickor och pojkar finns inte"
"När killar spanar in tjejer utövar de våld"
"Alla män konspirerar mot kvinnosläktet"

På våra universitet häckar forskande feminister med vilda fantasier. Eva Lundgren är genusprofessorn som tog hela Sverige med storm med sina barnamordsanklagelser mot högt uppsatta män. Hon är inte ensam om att befinna sig på djupt vatten. Dårskaperna snurrar glatt vidare i megaformat. Följden blir att svenska universitet förvandlas till skämt. I "Vem slår Eva?" ges en osminkad bild av den intellektuella misären i genusland. Boken vänder sig till dig som tröttnat på manshat, gnälliga feminister och akademiskt svammel från lärda kvinnor och män

"Kappvändarideologer"

2006-07-01T23:01:00.001+02:00

Jag älskar att mynta nya begrepp och här kommer det senaste: "kappvändarideologer". Men vad kännetecknar en sådan? Jo, de uppfyller majoriteten av följande kriterier:

-Det handlar om politiskt intresserade individer.
-De är väldigt trendmedvetna.
-De följer med den politiska vinden. När det är hippt med vänster ställer de sig bakom dess koncept och när "the blue strikes back" tyr de sig till denna.
-De är "politiskt korrekta".
- Att byta inriktning är inte svårt för dem.
-Det är inte så viktigt för dem att stå fast för sin övertygelse och därmed saknar de "patosglöden".
- Det är svårt att ta dem på allvar.
-"Vindflöjesbeteendet" är ett sätt för dem att söka personlig vinning.
-Ju fler etiketter de har satt på sig själv desto högre "kappvändarmentalitet".

Nu ska jag ge några exempel på kända "kappvändarideologer". Tydliga företrädare är Johannes Forssberg, Linda Backman och Jonatan Fried som "kom ut" som pophöger i Expressen den 28 juni efter att tidigare ha diggat popvänstern. På deras gemensamma blogg(politruck.se) framkommer det nämligen att de startade sin politiska bana i Ung Vänster. För några år sedan var ju socialismen på modet, men nu blåser det ju liberala vindar bland de unga. Vad hände?

Ett annat exempel är nog Linda Skugge, en av de tidigare så omhuldade feministerna. Efter att ha lagt märke till att det inte längre är trendigt att vara feminist valde hon att avsäga sig kronan. Tidigare klagade ju Linda ständigt på de hemska gubbarna och framställde tjejer som offer för dessa. Men nu är det andra tongångar som gäller, för Linda klagar från och med nu på de omogna pandaliknande ungfeministerna. Vad hände?

Vi ska inte heller glömma den gamla maovänsterns folk. Robert Aschberg gick från Mao till kapitalismen och den hårde Peppe Engberg hänger nu på marknadsinriktade DagensPS tillsammans med bekanta liberaler. Visst kan man ändra sig, men är inte dessa steg lite väl stora… Vad hände?

Jag ogillar egentligen både Jan Guillou och Janne Myrdal, men de står i alla fast vid sin röda övertygelse hur dum den än kan te sig. De är inga kappvändare. Liberaler som konsekvent står upp för frihetens värden diggar jag. En av dem är Per Ahlmark som inte räds ta debatten med vänsterkoryféerna. Han är skarp och tydlig, något som saknas inom svensk borglighet.
Var står jag då själv? Jo på säker grund. Jag byter inte åsikter bara för att dem är hopplöst ute. Att stå fast vid sin frihetliga övertygelse i ur och skur ger credits. Det är svårare att simma mot strömmen än med den, men det ger integritet som bonus. Vänsterflum och feminism har aldrig varit något för mig och lär så förbli. Att ständigt byta rockar är nämligen inte så kul som det låter!

PS Säg mig, känner du någon "kappvändarideolog"? Berätta i så fall om denna under comments. DS

Lön efter kön. Finns den?

2006-02-28T16:44:00.000+01:00

Hösten 2004 påstod Nalin Pekgul i SVT:s Debatt att en kvinnlig läkare tjänar 20 % mindre än sina manliga kollegor. Det innebar att om en manlig läkare har en månadslön 40 000 kr så skulle hans kvinnliga kollega istället inkassera 32 000 kr i månaden. Pekguls budskap var att verkligheten ser ut just så här, kvinnor tjänar 80 % av mannens lön.
Att kvinnors genomsnittslön är 20 % lägre än män är ett faktum som ofta plockas fram i debatter när lönediskriminering behandlas. Men detta är inte hela sanningen, eftersom helt andra siffror också dyker upp när skeptikerna kommer till tals. Vissa hävdar att den riktiga siffran är 92% medan en del menar att skillnaderna egentligen är marginella.
Jag blev intresserad av detta fenomen just på grund av den stora skillnaderna mellan de tre talen. De ger nämligen tre helt olika bilder av löneskillnaderna. Antingen lönediskrimineras kvinnor i hög grad (om vi får tro 80 %-förespråkarna) eller så är diskrimineringen märkbar men inte omfattande (som 92 % syftar på). Mot dessa två ställs de ekonomer som hävdar att skillnaden i lön är försumbar (den ligger mellan 97-100%). Logiken säger att endast ett tal kan vara tillförlitligt, men då är frågan: Vilket tal? Och vad beror den stora spridningen på? Detta ämnar jag reflektera över i denna essä.

Siffrorna

Vi har att göra med tre olika nivåer på löneskillnaderna och därmed tre olika sätt att beröra statistiken. Under denna rubrik kommer jag kortfattat att gå igenom vad som karakteriserar respektive statistiska resultat.
Feminister hävdar ofta att lönediskrimineringen av kvinnor är ett av de tydligaste exemplena på kvinnors underordning. Kvinnors arbete uppskattas inte i lika hög grad som mäns och detta gäller även för de kvinnor som utför samma arbetsuppgifter som sina manliga kollegor. Resultatet av detta synsätt avläser sålunda feministerna i den statistisk som åberopas av dem.
Siffran 83 % dyker ofta upp när feministerna diskuterar lönediskriminering och dess omfattning. Statistiska Centralbyrån (SCB) är dock det organ som räknat fram siffran och som vi noterat har den fått stort genomslag i debatten. Påståendet att kvinnors löner ligger på 83 % av männens väcker huvudbry. Skillnaden är ju inte försumbar och därför tas den till intäkt för diskriminering.
Men hur har då SCB räknat? Siffran 83 % indikerar skillnaden mellan den kvinnliga respektive manliga genomsnittslönen. Någon hänsyn har således inte tagits till viktiga variabler som arbetstid, bransch, arbetsgivare, ålder, utbildning etc (Söderqvist M 2000:3-4 & Meyersson Milgrom E m fl 2001:8). Den siffra som räknats fram på detta vis kallas rålönegapet i forskningslitteraturen. Procentsiffran jämför t ex sekreterare och controllers och bilmekaniker och sjukvårdsbiträden. Men, som sagt, rålönegapet säger ingenting om någon eventuell diskriminering, den pekar snarare på att arbetsmarknaden är segregerad (DN 011220). Likaså döljer sig kvinnors deltidsarbete bland de 83 procenten. Enligt kritikerna är därför detta sätt att räkna otillförlitligt och som vi sett beror det på att ingen hänsyn tagits till viktiga variabler (Söderqvist M 2000:4).
SCB tillbakavisar att resultatet skulle bevisa att kvinnor utsätts för en omfattande diskriminering när det gäller lön. Det enda som siffran visar är att kvinnor som grupp tjänar mindre än män som grupp överlag. SCB:s dementering tyder sålunda på att statistiken inte ska tas som intäkt för just lönediskriminering av kvinnor (Söderqvist M 2000:4). Men det spelar mindre roll för de feminister som använder de 83 procenten för sin egen saks skull.
Det finns som vi sett andra sätt att illustrera lönenivåerna mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Att enbart räkna på genomsnittslönen ger ingen säker bild av de verkliga förhållandena.
En annan ofta förekommande siffra säger att kvinnor har 92 % av männens löner. Procentsatsen bygger på en undersökning av lönerna för år 2002 som SCB låtit genomföra. Denna jämförelse har tagit hänsyn till variabler som ålder, utbildning, arbetstid, sektorer och yrkeskategorier. Resultatet bygger sålunda på en mer noggrann undersökning. I detta fall har t ex arbetstiden räknats upp till heltid för det stora antal kvinnor som arbetar deltid. Men ändå så tjänar kvinnor mindre än män och så ser det ut i nio av de tio största yrkesgrupperna. Utifrån detta betraktelsesätt är de resterande 8 procenten ett resultat av ren diskriminering (Aftonbladet 050922).
Det finns studier som visar upp ett resultat som starkt skiljer sig från de två jag tidigare berört, studier som falsifierar tesen om lönediskriminering. Ekonomerna Eva Meyersson Milgrom och Trond Petersen genomförde en stor studie för ett par år sedan som gav helt nya siffror. Deras rapport visade att män i genomsnitt tjänar 1,7 % mer än kvinnor. En siffra som nästintill är försumbar (DN 011220).
Hur gick Meyersson Milgrom och Petersen tillväga? Tillsammans gick de igenom lönestatistik för 450 000 privatanställda. Vi såg att deras resultat starkt skiljde sig från de övriga två måtten. Hänsyn togs till arbetsuppgift och arbetsgivare. Det innebar att jämförelsen byggde på löneskillnader mellan män och kvinnor som utförde samma typ av uppgifter på samma arbetsplats. De viktiga variabler som SCB tog i beaktande (när de kom fram till 92 %) ingår likaså i denna studie (DN 011220). Meyersson Milgrom och Petersen pekar på vikten av att räkna på detta sätt, vilket innebär att en eventuell lönediskriminering lättare kan blottläggas (Meyersson Milgrom & Petersen 1997:1) Internationella studier visar att män generellt är 1 % mer produktiva än kvinnor och denna faktor tog Meyersson Milgrom och Petersen i beaktande när de redovisade sina resultat. Siffran kunde sålunda t o m vara lägre än 1,7 % (DN 011220).
Vilka slutsatser drog då Meyersson Milgrom och Petersen med resultatet i beaktande? De hävdar att direkt lönediskriminering baserat på kön inte ska ses som något stort problem idag (Meyersson Milgrom & Petersen 1997:7). Problemen vilar inte här utan tillhör den segregerade arbetsmarknaden, där kvinnor i högre grad är verksamma i den offentliga sektorn. I och med att lönerna är lägre i denna sektor så leder det i högre grad till att kvinnor arbetar deltid och att de tar större ansvar för barnen. Män är i majoritet i den konkurrensutsatta privata sektorn, där lönen i högre grad är baserad på prestation. De är likaså mer benägna att arbeta övertid. Kvinnor föredrar i större utsträckning en trygg arbetsplats med fast lön (DN 011220).

Analys

Det statistiska materialet visar att det går att vrida och vända på statistik. De tre olika procenttalen ger en klar bild av detta faktum. En del hävdar att kvinnor i hög grad lönediskrimineras, de tjänar bara 83 % av männen. Siffran 92 % indikerar att kvinnor lönediskrimineras, dock i lägre grad. Meyersson Milgrom och Petersen hävdar i sin tur att det inte förekommer någon direkt lönediskriminering alls.
Vi har fått fram tre olika siffror som starkt skiljer sig åt. Vad kan detta bero på? Jo, självklart är de beroende av hur statistikern väljer att räkna och vilka variabler denne tar hänsyn till. I det första exemplet har medellönen räknats ut för män respektive kvinnor. Utslaget, dvs rålönegapet, visar att skillnaderna är stora mellan könen. Det kan tas som intäkt för att kvinnor utsätts för en omfattande diskriminering på lönemarknaden. Problemet är dock att variabler som ålder, utbildning, arbetstid och sektorer inte beaktas. Den kanske viktigaste variabeln, arbetstiden, spelar säkerligen huvudrollen när siffran sätts på så låg nivå som 83 %. Kvinnor jobbar inte heltid i lika hög grad som män och det påverkar rålönegapet. Att dölja detta blir svårt. När statistiken väl tar hänsyn till ålder, utbildning, arbetstid, sektorer och yrkeskategorier kommer ett annat resultat fram: 92 %. De resterande 8 procenten tas här till intäkt som diskriminering. Kritikerna kan inte längre peka på de problem som uträkningen av rålönegapet visar. Den som följer debatten märker att det är denna siffra som ofta åberopas bland dem som hävdar att kvinnor lönediskrimineras. En av dem är Gudrun Schyman som återkommer med siffran i debatter och föredrag (tal av Schyman 050407). Sist, men inte minst har vi den undersökning som genomfördes av Meyersson Milgrom och Petersen. Enligt dem förekommer inte någon diskriminering över huvud taget när hänsyn tas till arbetsgivare och befattning. Siffran, 98,3 %, är försumbar. Istället är det den segregerade arbetsmarknaden och deltidsarbetet som är de viktigaste variablerna när löneskillnader kommer på tal. Ofta är det kritikerna som tar deras resultat som intäkt på att diskriminering inte föreligger (DN 050301)
Debatten om det existerar lönediskriminering av kvinnor lär fortgå och nya resultat lär komma fram. Jag hävdar att Nalin Pekgul gjorde fel när hon hävdade att en kvinnlig läkare tjänar 20 % mindre än sin manliga kollega. Verkligheten och annan statistik visar prov på det misstag som begås när hänsyn enbart tas till rålönegapet. Det går inte att dra i så snabba växlar. De andra två talen är mer förtroendeingivande och de ger också en annan bild av rålönegapets orsaker. På makronivå visar det sig att kvinnor tjänar 8 % (i samhället överlag) mindre än män och på mikronivå 98,3 % (om jämförelsen sker på den enskilda arbetsplatsen). Troligen är det den segregerade arbetsmarknaden och inte direkt lönediskriminering som är orsaken till att kvinnor tjänar mindre än män.
Jag hävdar att det är viktigt att vara tydlig när lönestatistik diskuteras. Det är lätt att bli förvillad när än den ena än den andra siffran läggs fram. Statistikern bör tydligt redovisa vilka variabler som undersökningen baseras på för att resultatet ska verka trovärdigt. Annars kan statistiken missbrukas och det såg vi bland annat i exemplet Nalin Pekgul!

Källförteckning:

Hesslow, Germund: "Praktfullt magplask om löneklyftor". DN 2005-03-01
”Lika lön för kvinnor och män”. Aftonbladet 050922
Meyersson Milgrom Eva & Petersen Trond: ”Är kvinnor utsatta för lönediskriminering?”, Ekonomisk Debatt 1997, nr 1
Meyersson Milgrom Eva :”Ny statistik visar på små löneskillnader mellan könen: "Män är mer produktiva än kvinnor". DN 2001-12-20
Schyman, Gudrun: Tal i Helsingborg 2005-04-07
Söderqvist, Marie: ”Lönediskriminering- en myt på modet”. 2000-10-17

Lägg ned, Borgström!

2005-12-29T01:23:00.000+01:00

Ibland kan man undra om Claes Borgström företräder sig själv eller talar för sin myndighet ute i mediebruset? Jag tycker att han blir mer och mer pinsam allt medan månaderna flyter på. Borgström är antingen en äkta radikalfeministisk pajas eller en "nyttig manlig idiot" ur feministernas synvinkel. Aldrig tidigare har jag stött på en JÄMO som så aktivt för ut det radikalfeministiska budskapet och utropar sig till ledare för "en statlig befrielseorganisation"! Dessutom gör han detta på skattebetalarnas bekostnad!

Idag, den 28 december har troligen hans sista groda för år 2005 hoppat på hans tangentbord. I Aftonbladet berör Borgström BRÅ:s kritiserade rapport. Han är smart nog att notera att variabeln kön har en stor betydelse i fråga om brottslighet. På varje kvinnlig kriminell går det nio manliga dito (skillnad 1:9). Som om vi inte visste detta sedan tidigare?

Det är inte denna iakttagelse som jag reagerar på när jag läser Borgströms debattartikel, det är hans flummeri och naivitet, hans språkbruk. Han hävdar att kopplingen mellan nationalitet och brottslighet inte har någon betydelse i verkligheten. BRÅ skriver dock att risken är dubbelt så hög bland invandrare om man jämför med personer vars föräldrar är födda i Sverige. Skillnaden är därför 1:2. Jag inser att det är svårt att definiera begreppet invandrare och att det är en heterogen grupp vi har att göra med i detta sammanhang. Så vitt jag förstår har även gruppen indelats i subgrupper, men då jag inte läst rapporten väljer jag att inte gå närmare in på det, bara att skillnaderna är stora.

Eftersom den stora majoriteten invandrare inte begår brott bör man, likt Borgström, kritisera rapportens validitet. Ändå väljer han att gå en helt annan väg när han börjar diskutera sitt favoritämne: män som den skamfulla gruppen. I denna grupp inplaceras minst 49 % av vår befolkning, den är sålunda större än den heterogena invandrarkategorin (ca 20 %). I gruppen män ingår som vi nu ser även invandrare, som från början betecknats som en heterogen grupp. Varför då tala om män som grupp (?), Gudruns favorituttryck näst efter könmaktsordning och underordning. Här kan vi notera Borgströms intellektuella romans med Gudrun!

Att tala om män som grupp på ett nedsättande vis är helt okej i Sverige idag, medan det är tabu att skriva om andra grupper på ett likartat vis. Varför? Jo, därför att män är en stark grupp, som en viss X uttryckte det på ett forum angående Borgströms artikel. Glöm inte X, att män är en stark grupp i dina ögon och verkligheten ser troligen inte ut som X påstår. (Bara om den är socialt konstruerad!!!). Är det inte svårare att påstå att en grupp bestående av 49 % av befolkningen är stark, till skillnad från en mer "mäktig grupp" à 10 %, vad denna grupp nu än månde vara?

Dessutom tycker jag att snacket "om att det är OK att smutskasta en grupp för att den är stark" osar gammalt syndabocks- och konspirationstänkande. Så gjorde Stalin när han fördrev kulakerna under kollektiviseringen. Han skyllde på att kulakerna var en grupp rika och starka bönder som motsatte sig kollektiviseringen. Ja, det gjorde de, men det stora flertalet "kulaker" var enkla bönder. Gruppen var sålunda inte så "stark" som Stalin påstod (för mer info läs gärna Staffan Skotts böcker). Nu påstår jag inte att X är som Stalin (X är inte en blodtörstig tyrann, utan en vanlig "Svensson"), men liknelse anser jag vara viktig av andra orsaker. Det handlar om problemet med att stigmatisera en stor grupp människor genom att försvara sig bakom "stark gruppargumentet"! Som jag argumenterade när det gäller invandrarna begår den stora majoriteten inte brott, detsamma gäller män som grupp.

Nu tillbaks till Borgström igen. I fallet BRÅ-rapporten pekas sociala faktorer in, men det gäller definitivt inte gruppen män, män är ju överordnade. Så här skriver han:

"Men nej, det är inte lätt att hitta sociala faktorer som missgynnar män på ett sätt som skulle förklara brottsligheten. Män tjänar bättre, har bättre förankring på arbetsmarknaden, mer makt och inflytande och större ekonomiska resurser än kvinnor."

Vad ska man då säga om invandrarmännen? Är det bara invandrarkvinnor som begår brott som gör det p g a sociala faktorer? Enligt Borgström borde det vara så, han skrev ju om män! Det exempel jag här plockade fram är bara en av de fallgropar som uppkommer när man resonerar som vår JÄMO.

Borgströms svar på problemet 1:9 utmynnar i det vanliga genus/konstruktionsflummeriet. Läs detta:

"Det enda rimliga blir att undersöka om det finns något i själva manligheten som gör oss män mer predisponerade att begå brott än kvinnor."

"En brottsforskning värd namnet måste rikta fokus på frågor om genus, om våra konstruerade kön, och vilka samband som finns mellan å ena sidan våra föreställningar om och förväntningar på pojkar och män och å andra sidan vår överrepresentation i brottsstatistiken."

"Finns det ett samband mellan traditionellt manliga adelsmärken som självhävdelse, konkurrens, riskbenägenhet, bristande kommunikativ förmåga och det faktum att män begår nio gånger fler brott än kvinnor?" (Trots att han avvisar biologiska förklaringar väljer han att beskriva män på ett liknande vis!)

Och slutligen det mest talande exemplet:

"Och framför allt, när ska vi på allvar börja ifrågasätta den manliga normen och ta ett avgörande steg mot det jämställda samhälle, där mäns brottslighet ligger på samma låga nivå som kvinnornas?" (Borgström definierar ej vilken typ av brottslighet det hela handlar om. Jag misstänker att 1:9 inte gäller i de flesta underkategorier, t ex bidragsfusk eller barnmisshandel).

Det är våra föreställningar om kön som leder till att män är överrepresenterade i brottsstatistiken och inget annat. Könet är ju en social konstruktion och som det sista citatet utpekar så är lösningen att samhället omkonstruerar män till att bli som kvinnor. Som många andra radikala feminister är kvinnan ett uttryck för det eviga goda. Du avslöjar dig Borgström!

Omkonstruktionen av männen är en enkel fajt för samhället att ta. Kom igen, vi medvetandehöjer er! Ni är förskräckliga! Erkänn er kollektiva skuld och vi förlåter er!

I genuspedagogikens tidsålder har vi lösningen på det mesta. Vi får väl se hur väl det utmynnar i framtiden. Jag misstänker att resultatet kommer att bli magert och att det definitivt inte kommer att leva upp till Borgströms Tarot-kort.

Det roliga är att P1 samma dag berörde biologiska skillnader mellan könen. Gäst var självfallet Annica Dahlström, professor i histologi, som beskrev skillnader i hjärnorna mellan män/kvinnor och flickor/pojkar. Denna kunskap är säkert obehaglig enlig Borgström och genustanterna (de agerar ju som om de redan sett sanningen i vitögat). Den är ju biologistisk, trots att den talar om individuella skillnader enligt en normalfördelningskurva. Hur stor betydelse denna har tvistas det om, men att den finns där är forskarna eniga om. Ju längre in i hjärnan vi kommer desto mindre kan vi påverka. Här finns reptilen i oss och den berör även fortplantningen etc. Kan detta konstrueras bort? Jag tror inte det och hänvisar till den tragiska historien om David/Brenda, där en pojke uppfostrades som flicka. Det slutade i två självmord!

Ett vanligt sätt för genusvetare att försvara sig på är att hänvisa till skilda historiska uppfattningar om vad som är manligt. På 1700-talet var det populärt bland män i de övre klasserna att pryda sig och att visa sina känslor med gråtens hjälp. Vilka fallgropar finns här? Som vi såg gällde detta det övre toppskiktet, t ex livet vid hovet, inte män i allmänhet. Ute i det verkliga livet plöjde den manliga bonden åkern och soldaten fortsatte kämpa ute i krig. Genusvetarens argument faller sålunda, visst sker kulturella förskjutningar men kärnan består. Vi kan inte låta de fina männen vid hovet representera hela folket.

(När det gäller brottslighet tror jag på en kombination av arv/miljö (beroende av det enskilda fallet), där arvet har en viss betydelse när det gäller våldsbrott bland män. Detta bör stävjas genom strängare straff. Vi ska inte heller glömma att det även på medeltiden fanns lagar som syftade till detta. Det har sålunda så länge jag vet varit reglerat genom lagar och sedvänjor.)

Vad är då kärnan? Ja, den är allt annat än en social konstruktion. Kärnan är det unika som finns i varje individ, de erfarenheter och begåvningar denne bär med sig. Ta vara på denna kärna och sluta snacka om ett socialt konstruerat predispositionerat manligt kollektiv!!!

2005-12-09T16:39:00.000+01:00

Emma i Prag

2005-12-09T16:37:00.000+01:00

Jag igen

"Professorskan" Eduards könsmaktsordning i politiken

2005-11-30T18:32:00.000+01:00

Miniuppsats som vederlägger "professorskan" Eduards könmaktsordningsteser:

Statsvetarprofessor Maud Eduards är specialitet är kvinnor och politik. År 2002 utgavs hennes bok Förbjuden handling, där hon hävdar att det speciella med kvinnoförtrycket är att kvinnorna förnekas handlingskraft och utrymme att själv definiera verkligheten (Eduards M 2002 s 150). Denna bild stämmer dåligt överens med många medborgares uppfattning. De hävdar snarare att den starka kvinnorörelsen fått igenom en hög andel av de krav den ställt sedan 1970-talets ”feministvåg” och reformerna under 1990-talet går inte heller att undkomma.
I detta paper vill jag undersöka detta faktum, där Eduards uppfattning vägs mot de faktiska förändringarna. Jag berör likaså den typ av organisation som kvinnorörelsen hade på 1970-talet och den antipatriarkala organisationsform som F! Skåne gör anspråk på.

Syfte och frågeställningar

Syftet med detta paper är att testa Eduards hypotes mot de faktiska landvinningar som kvinnorörelsen gjort 1970- och 1990-talen och att jämföra F! Skåne och Grupp 8:s organisationtyper.
Jag utgår från följande frågeställningar:

1. Vilka politiska reformer har påverkats av kvinnorörelsens engagemang under 1970-talet och 1990-talet? Går det därmed att vederlägga Eduards uppfattning att kvinnor och deras krav ständigt motarbetas inom politiken?
2. Vilka organisatoriska likheter finns det mellan F!:s organisation och 1970-talets kvinnorörelse?

Material, metod och avgränsningar

Med tanke på uppgiftens begränsning och karaktär har jag ingen möjlighet att lägga fram något betydande empiriskt material. Istället väljer jag att ta användning av litteratur som beskriver ämnet. Där i ingår Gunilla Thorgrens Grupp 8 och jag som beskriver 1970-talets kvinnorörelse, när det gäller 1990-talet kommer jag att ta användning av material som berör de faktiska reformerna. I detta fall plockar jag bl a fram ett paper om kvinnofridslagarna jag skrev i våras när jag läste stats- och förvaltningsrätt och information från myndigheter. Thorgrens bok berör likaså stödstrumpornas aktioner inför valet 1994. När det gäller F! Skåne finns dock empiriskt material till godo, där jag tar fram material från F!:s hemsida..
Kurslitteraturen kommer att ligga till grund för mitt resonemang. Huvudkälla är självfallet Maud Eduards Förbjuden handling. Kjell Arne Röviks Moderna organuisationer använder jag när jag berör kvinnorörelsens organisationstyp. Jag kommer också att analysera frågeställningarna utifrån det obligatoriska aktör-strukturperspektivet. Därför refererar jag även till Lennart Lundkvists ”Implementation Steering. An Actor-structure Aproach”.
Metoden är enkel. Jag applicerar teorierna på det ”empiriska” material jag plockat fram. De exempel jag där plockar fram ska tydligt stämma överens med frågeställningarna och teorierna.
För att öka tillförlitligheten i analysen måste jag göra en avgränsning när det gäller tidsaspekten. Eduards bok utkom 2002 och därför kommer jag inte att beröra de förändringar på jämställdhetsområdet som tillkommit efter detta årtal. Om Eduards skrivit boken idag hade hon däremot haft mer att gå på, då vi bl a fått en skärpt sexualbrottslag. Denna uppgift kommer jag inte att använda mig av. Exemplet F! ligger utanför själva avgränsningen, men jag kommer inte att använda mig av Eduards i det fallet, utan Rövik.
För att kunna hantera den långa tidsperioden har jag delat in den i två delar, den första rör utvecklingen under 1970-talet och den andra 1990-talet. Varför tar jag då inte med 1980-talet i analysen? För det första beror det på utrymmes- och tidsskäl. Under de två decennier jag avgränsat mig till går det att notera att kvinnorörelsen varit extra stark under dessa perioder. 70-talet sammankopplas med feminismens andra våg och 90-talet med den tredje. Det medför också att det är lättare att se kvinnorörelsens inflytande under tider då påtryckningarna varit som störst, likaså dess utrymme i media.

Teoretiska utgångspunkter

Maud Eduards undersöker kvinnor och deras organiserande i Förbjuden handling. Hennes empiriska material består av kvinnojourer, ”Humlorna” det partiöverskridande samarbetet på Gotland och pressklipp i samband med Stödstrumpornas kampanj 1994. De slutsatser Eduards drar är att kvinnor som grupp hindras att organisera sig och ställa krav på förändring. Som vi noterade i inledningen anser hon att detta faktum är en viktig del av kvinnoförtrycket (Eduards M 2002 s 150).
Hur besvarar då Eduards fråga: Varför? Hon hävdar att den demokratiska ordningen ständigt sätter gränser för kvinnors kollektiva handlande och att detta är ett uttryck för kön och makt (Eduards M 2002 s 10). Likt andra feminister skyller Eduards på könsmaktsordningen, där kvinnor underordnas män. Det enda viset att upphäva denna struktur är att kvinnor kräver förändringar genom kollektiva handlingar (Eduards M 2002 s 15). En viktig faktor i detta sammanhang är att kvinnor görs till kön, medan mannen förblir normen och neutraliteten. Detta får så att säga konsekvenser på den politiska arenan, där kvinnan betraktas som undantaget (Eduards M 2002 s 36). När kvinnan benämns som kön leder det till objektifiering och kvinnan som handlande subjekt omöjliggörs. Handlingsutrymmet beskärs både i det privata och i det offentliga (Eduards M 2002 s 82). Eduards är medveten om att den demokratiska likabehandlingsprincipen även gäller kvinnor, men trots det förvägras de kvinnokollektiv som vill upphäva underordningen stöd just pga likabehandlingsprincipen. För hennes del är detta ett exempel på den demokratiska statens paradoxer (Eduards M 2002 s 103). Detta kan bl a bero på att männen skräms av kvinnors separatistiska organisering, helt plötsligt ställs könen mot varandra och konflikten uppdagas (Eduards M 2002 s 118). Likaså berör talet om könsmaktsordningen (då denna berör maktrelationerna) männen illa, de vill inte utpekas som grupp och därför motarbetar de kvinnors krav (Eduards M 2002 s 131).
Vari vilar då kvinnornas minskade handlingsutrymme? Eduards går här i Simone de Beauvoirs fotspår. Flickor uppfostras till immanens, att vara andra till lags och förneka sitt jag. Motsatsen, transcendensen, kännetecknar män som subjekt. Transcendensen ger handlingskraft i motsats till den handlingssvaga immanensen. Kvinnorna har som kollektiv möjlighet att erövra transcendensen och därmed förmåga att sätta punkt för förtrycket (Eduards M 2002 s 137). På detta vis kan kvinnorna genom att komma samman, själva definiera sin verklighet och skapa ett handlingsutrymme. Däri vilar möjligheten till förändringar (Eduards M 2002 s 150).
Utifrån Eduards synsätt agerar kvinnorörelsen som aktör inom en patriarkal struktur. Lennart Lundkvist har i flera år arbetat med att lösa problematiken aktör-struktur utan att ha funnit den ultimata modellen. Hans fokusering vilar på aktörens autonomi, dvs. dennes självständighet i förhållande till den omgivande strukturen. Det är sålunda strukturen som erbjuder aktörerna utrymme och begränsningar beroende av omständigheterna. Som vi sett går det inte att enbart fokusera på aktör respektive struktur, eftersom viktiga aspekter då går förlorade. Dessa tu samspelar på ett högst komplext sätt genom växelverkan.
Lundkvist talar om två olika former av strukturer, strukturer baserade på idéer (t ex ideologier och normer) och strukturer som påverkar individers och gruppers beteenden. Han delar likaså in tre olika faktorer som emanerar ur strukturen: den reglerande, normativa och kognitiva nivån. Den förstnämnda sätter gränser eller gynnar en viss typ av aktörer och dess handlingsmöjligheter. Lagar och andra föreskrifter är goda exempel på detta. Den normativa nivån ligger nära den reglerande. Här handlar det om värderingar som inte behöver finnas nedpräntade i författningssamlingen. De emanerar snarare ur ideologier och värderingar som bygger upp den kultur där aktören handlar. Den kognitiva nivån påverkar aktörens tolkningsscheman av verkligheten. Med hjälp av detta faktum kategoriserar aktören världen och de erfarenheter denna bär på.
Men hur sker växelverkan mellan aktör och struktur rent konkret? Lundkvist hävdar att det sker genom socialisationen (människan växer in i samhället sedan barnsben), informationsflöden (genom de budskap som skickas ut via ex medierna) och via huvudfaktorerna, möjligheter/begränsningar (Lundqvist L 1987 s 37ff). Kjell Arne Rövik forskar kring olika typer av organisationsmodeller. I min analys använder jag mig av hans resonemang i ämnet. Rövik hävdar att ”enskilda idéer/recept ”roterar”, i den meningen att de har en stark ställning under en period och ebbar ut för så att återkomma under en senare period”. Detta kan också innebära att de gamla idéerna dyker upp i ”en ny språkdräkt”. Därmed är det möjligt att finna likheterna mellan olika tider. Rövik understryker dock att det inte behöver innebära att ”nymodigheten” är en tydlig kopia av sin föregångare. (Rövik K-A 2000 s 272). Utifrån dessa tankegångar kommer jag att jämföra F! Skånes organisationsversion med 70-talets Grupp 8.
Tillbaks till 70-talets kvinnorörelse

Den andra vågens feminism sammankopplas främst med Grupp 8, en utomparlamentarisk organisation som strävade efter att förbättra kvinnors situation i samhället genom att föra upp frågorna på agendan. En av de första medlemmarna, Gunilla Thorgren, gav år 2003 ut boken Grupp 8 och jag där hon beskriver sin tid som aktiv medlem. Thorgren ger här en god inblick i de mål och medel Grupp 8 ställde sig bakåt. Hon beskriver även kortfattat Stödstrumperörelsen 1994, där flera tidigare medlemmar bildade kärnan. Detta hör dock inte hemma under denna rubrik, utan presenteras i avsnittet om 90-talet.
Thorgren skriver att gruppen aldrig hade något fast centrum, utan kvinnorna organiserade sig i små lokala grupper. Vad vi här ser är ett exempel på hur 70-talets kvinnorörelse i stort organiserades, de små grupperna var sålunda självständiga, men alla arbetade utifrån det handlingsprogram som Grupp 8 lagt fram. På så vis skapades en icke-hierarkisk organisation där begreppet Grupp 8 kom att stå som paraplybegrepp för stora delar av den radikala kvinnorörelsen. (Thorgren, G 2003 se Förord).
Det ideologiska programmet kom att spela huvudrollen, kring detta samlades de olika grupperna med syfte att syssla med opinionsbildning, att hålla studiecirklar och att anordna protestaktioner. Medlemmarna fokuserade främst på olika sakfrågor som de ansåg vara viktiga för kvinnors del. Grupp 8 kan därför ses som främst en utomparlamentarisk rörelse och hörde därför nära samman med den radikala vänster som de flesta sammankopplar med 70-talet. Detta fick också sina konsekvenser för de krav som Grupp 8 ställde och den ideologiska hemvist som de flesta medlemmar tillhörde, socialismen. Programmet framhäver det faktum att organisationen på två punkter skiljer sig från de vanliga kvinnoförbunden. Det handlar om den socialistiska ideologin jag tidigare nämnt och likaså den platta organisationsmodellen (Thorgren, G 2003 s 65). Grupp 8 ansåg att kvinnans slutliga frigörelse endast kunde förverkligas i ett socialistiskt samhälle, där också klassförtrycket lagts tillrätta i graven. Med detta ställningstagande var gruppen beredd att arbeta tillsammans med andra vänstergrupper. När det gällde frågan om kvinnans frigörelse vägrade dock Grupp 8 att blanda in männen, då dessa i så fall skulle ta över organisationen i eget intresse. Grupp 8 var därmed en fristående kampgrupp i denna fråga (Thorgren, G 2003 s 65-66).
Vilka konkreta mål hade kvinnorna i rörelsen? Thorgren nämner ett flertal av dem i sin bok. De ville:

1. Reformera äktenskapslagstiftningen, så att sambeskattningen tas bort
2. Ge kvinnan lagstadgad rätt till arbete på lika villkor som män.
3. Att alla arbetssökande kvinnor erhåller arbetslöshetsunderstöd och betald utbildning.
4. Förbättrat stöd till vuxenstuderande. Ska ej vara beroende av makes inkomst.
5. Lagstiftning som förhindrar exploatering av deltidsarbetande personal
6. Dagisplatser till alla barn mellan 6 mån-12 år. Om kvinnan inte kan ta jobb pga platsbrist ska hon få arbetslöshetsunderstöd.
7. Fri abort och rätt till smärtfri förlossning.
8. 25 % av nybyggnationen ska byggas som kollektivhus. Utbyggnad av kollektiv service i bostadsområdena.
(Thorgren, G 2003 s 72-73)

Reformerna på 90-talet

90-talets feminism går ofta under beteckningen “tredje vågen”. På sätt oss vis är den annorlunda än 70-talets med tanke på den differentiering som skett i postmodernismens spår. Olika feministiska ”subdiscipliner” ser dagens ljus som kritiserar ”den vita heterosexuella medelklassfeminismen”, men det alla har gemensamt är att förtrycket av kvinnan bör upphävas. I denna kamp, trots skillnader, står de fasta.
Delar av den gamla kadern från 70-talet med Maria Pia Boëthius, Agneta Stark och Ebba Witt-Brattström bildade Stödstrumporna ett par månader före valet 1994. Deras paroll löd ”hela lönen, halva makten” och målet var att öka andelen kvinnor i riksdagen enligt principen ”varannan damernas”. Stödstrumporna hotade att bilda ett eget kvinnoparti om inte de etablerade partierna satsade på att öka andelen kvinnor på sina listor. Gruppen fick en enorm uppmärksamhet i media och som ett led i detta införde ett flertal partier varvade listor på alla tre nivåer. Efter valet stag andelen kvinnor i riksdagen till 43 %. (http://www.riksdagen.se/upload/Dokument/bestall/svenska/Faktablad_S08.pdf 051130) Den nya socialdemokratiska regeringen bestod likaså till hälften av kvinnor. Thorgren tar fram exemplet Stödstrumporna som ett tecken på att förändring kan åstadkommas när kvinnor agerar gemensamt, trots att denna påtryckargrupp endast bestod av ett femtiotal kvinnor. Regeringen valde också i denna stund att tillsätta en stor kvinnomaktsutredning som ett led i det fortsatta arbetet (Thorgren, G 2003 s 295-297).
I slutet av årtiondet infördes två viktiga lagändringar, ett nytt brott infördes i brottsbalken, kvinnofridslagen och på samma gång kriminaliserades sexköp. Dessa två lagar trädde i kraft den 1 juli 1998, med en revidering av kvinnofridslagen ett år senare (Rydgren E 2005 s 1). Bakom inrättande av det nya kvinnofridsbrottet låg bl a de erfarenheter som kvinnojourerna i ROKS besatt. Med hjälp av dessa kunskaper lades en Kvinnofridsutredning fram som efter smärre revideringar utmynnade i en proposition. Denna antogs senare av en enig riksdag. Idag är det sålunda förbjudet att köpa sex och män kan dömas för kränkning av kvinnofriden, medan andra kategorier döms för fridskränkning. (Rydgren E 2005 s 2 & 4). Dessa förändringar kan ses som landvinningar för kvinnorörelsen, främst kännetecknad av ROKS, som länge drivit dessa frågor.
Under 1990-talet har kvinnoforskningen, (kallas idag genusforskning), fått mer medel till sitt förfogande än under senare decennier och är fortfarande på framväxt. 1998 inrättades Nationella Sekretariatet för Genusforskning med syftet att övervaka och samordna detta tvärvetenskapliga forskningsfält. Likaså ska sekretariatet arbeta aktivt med att föra ut forskningsresultaten till allmänhet och utbildningsinstitutionerna, sistnämnda för att öka medvetenheten (http://www.genus.gu.se/sekretariat/ 051130). Mycken möda har också lagts på att öka andelen kvinnliga professorer. Ett åtgärdsprogram, Tham-professurerna, sattes i verket 1996, där ett antal nya professurer (31 st) tillägnades kvinnor, då andelen (7 %) kvinnliga professorer var alldeles för låg enligt politikerna. Till dessa professurer knöts också en rad doktorand- och forskarassistenttjänster. Tjänsterna sågs som ett led i regeringens och riksdagens jämställdhetssatsningar. Kritiken lät inte vänta på sig, det stora debattämnet var om kön skulle gå före kompetens (http://www.genus.gu.se/publikation/pub.rapport1.pdf s 3 051130). Trots kritiken genomfördes reformen och andelen kvinnliga professorer ökade och denna har fortsatt sakta men stadigt.
Under senare år har könsmaktsperspektivet fått ett genomslag inom svensk politik. Idag dominerar detta perspektiv jämställdhetsområdet i stort. Könsmaktsaspekten utgår ifrån att det:

”Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män överordnade. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.”
(Skr 2002/03:140, s 4)

Här ser vi att föreställningen om att samhället präglas av en könsmaktsordning (kallades tidigare patriarkat) har påverkat regering, riksdag och de offentliga myndigheterna i så hög grad att begreppet används i regeringens skrivelser. Begreppet används flitigt inom genusforskningen och kan tolkas som ytterligare en framgång för kvinnorörelsen.
De exempel på förändringar jag nämnt under denna rubrik är inte de enda som genomfördes under 1990-talet, men de ger en bra bild av läget.

F! Skåne och dess organisation

Feministiskt Initiativ bildades i april 2005 och beslöt på sin kongress i september att ombilda sig till ett politiskt parti med riksdagen som mål. Partiet består av flera lokala och regionala grupper, liksom grupper som fokuserar på sakfrågor. F! Skåne är därmed en regional grupp.
F! Skåne har en unik organisationsmodell. De lokala enheterna kallas ”geogrupper” då de hävdar att ” "Geogrupp" är ett begrepp som inte över- och underordnar som begreppen "lokalförening" och "distriktsförening" gör.” De initiativgrupper där medlemmarna kan engagera sig fungerar som en arbetsgrupp. I geo- och initiativgrupperna träffas medlemmarna, håller möten och samtalar om utvecklingen. Den större geogruppen, F! Skåne, fungerar sin tur som samordnare och kopplar ihop medlemmarna med varandra och den står för själva mailinglistan och den gemensamma hemsidan. (http://www.feministisktinitiativ.se/grupp.php?ID=66 051025). Vi kan med denna lilla information ana att F! Skåne arbetar utifrån en nätverksmodell där hierarkin mellan lokal-/initiativgrupperna och samordningsorganet suddas ut.

Slutlig analys

Den information jag lagt fram i detta paper ger en annan bild av de resultat som kvinnorörelserna under 1970- och 1990-talen åstadkommit än den som framträder i Eduards bok. De exempel jag ”svartmålat” i Grupp 8:s program visar att själva huvudkärnan av gruppens krav förverkligats. Vi har idag fri abort, dagisplatserna har byggts ut och subventioneras, sambeskattningen är sedan länge borta och vi har fått en jämställdhetslag som berör arbetslivet. Under 1990-talet har den ”fragmenterade” kvinnorörelsen lyckats åstadkomma fler reformer. ”Varannan damernas” är praxis i politiken, sexköpslagen utgår ifrån ett radikalfeministiskt perspektiv, brottet ”grov kvinnofridskränkning” kan tolkas som ett svar på ROKS erfarenheter, reformer inom universitetsväsendet har ökat andelen kvinnliga professorer och idag är genusforskning och könsmaktsanalysen en viktig del inom forskning och politik. Med hjälp av dessa viktiga exempel må jag påstå att den analys som Eduards gör i Förbjuden handling är svår att tillämpa utifrån ett nationellt perspektiv. Det material jag plockat fram visar att kvinnorna faktiskt har ett stort spelrum när det ställer krav på förändring. Den ”patriarkala” strukturen verkar inte hindra dem från att handla och den transcendens Eduards nämner förefaller kvinnorna besitta alltsedan 1970-talet. Utifrån detta resonemang kan man ställa följande frågor: Vad är det som kringskär kvinnors handlingsutrymme om man tittar på resultaten? Går det inte att påstå att Stödstrumporna är ett tydligt exempel på hur få (50 st!) kvinnor lyckas skaka om politiken? Har Eduards fog för sitt resonemang? Kan det bero på andra faktorer, t ex att Eduards enbart valt att titta på ”lokalt” material?
Det ”empiriska” materialet visar att kvinnorörelsen som aktör har haft ett stort inflytande när det gäller att förändra den ”patriarkala” strukturen. Det blir inte minst märkbart när utvecklingen under 1990-talet plockas fram i ljuset. Lundkvist talade om två former av strukturer som påverkar idéer och/eller beteenden. Genom sitt handlande har kvinnorörelsen lyckats påverka de gamla normerna/idéerna genom att handla på ett annorlunda sätt. Idag har de normer de bär på blivit allmängods i politik och forskning. Den reglerande verkan som strukturer har, vilka Lundkvist plockar fram, visar i detta fall att kvinnorörelsen successivt gynnats sedan 1970-talet och framåt. Lagarna har t ex ändrats som passar in i den nya tidsandan. Dessa går hand i hand med de allmänna normativa uppfattningarna hos folk i gemen. Idag är det exempelvis självklart att kvinnan yrkesarbetar för de flesta medborgare. Förändringarna har likaså lett till att människors tolkningsscheman omskapats. Exemplet med den yrkesarbetande kvinnan är ett bra belägg för det. Att kvinnor kan vara chefer, riksdagsledamöter och poliser kan sägas ingå i de flestas kognitiva scheman utan att de rynkar på pannan. Förändringarna har också satt sina spår när det gäller socialisation (de ändrade normerna överförs till de yngre generationerna), information (det främsta mediet där normer/värderingar vidarebefordras) och via de nya möjligheter som faktiskt tillskrivs kvinnorna i dagens samhälle.

Utifrån Röviks tankegångar har jag funnit att den nätverksmodell som präglade Grupp 8 än idag är giltig för den feministiska rörelsen. F! Skåne har ”förnyat” den genom sin fokus på likställda geo- och intressegrupper där själva huvudorganet fått en mer samordnande roll. De hierarkier som ofta uppkommer inom en organisation ville Grupp 8 undvika (hierarki sammankopplades med patriarkatet) och detta stävjades genom de självständiga lokalgruppenar, detta tänkesätt går igen inom F! Skåne som inte vill veta av någon form av ”under- och överordning”. Som Rövik skriver kan gamla idéer dyka upp i en ny form och vid en jämförelse mellan Grupp 8 och F! Skåne blir det tydligt. Skillnader kan noteras, men de är främst beroende av de större, mer allmänna förändringar som samhället genomgått under de senaste 30 åren. F! Skåne har betydligt större möjligheter att hålla liv i sitt nätverk genom den IT-teknik som erbjuder snabba kontaktvägar och utbyte av information. För F! Skåne är det likaså enklare att nå ut med sitt budskap än vad det var för Grupp 8. Ändå lyckades Grupp 8 genomföra flera reformer.

Slutsatser

I detta paper har jag tittat på kvinnorörelserna under 1970- och 1990-talen och de resultat som följt dem i spåren. Den bild som framkommer här är en annan än den som Eduards bjuder på. De feministiska rörelserna kan istället tolkas som framgångsrika på viktiga punkter om man tittar på resultaten. Jag har också jämfört F! Skånes organisationsmodell med Grupp 8:s och funnit att den anda som genomsyrade 70-talets kvinnorörelse än idag sätter sina avtryck.

Källor:

Litteratur och artiklar:

Eduards, Maud 2002. Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori. Malmö: Liber
Lundqvist, Lennart 1987. “Implementation Steering. An Actor-structure Aproach”. Lund: Studentlitteratur
Rydgren, Emma 2005. “Paper om grov kvinnofridskränkning”. Lund: Juridiska Institutionen
Rövik, Kjell Arne, 2000. Moderna organisationer. Malmö: Liber.
Skr 2002/03:140. ”Jämt och ständigt. Regeringens jämställdhetspolitik och handlingsplan för mandatperioden”. Stockholm.
Thorgren, Gunilla 2003. Grupp 8 och jag. Stockholm: Norstedts

Hemsidor:

http://www.feministisktinitiativ.se/grupp.php?ID=66 051025
http://www.genus.gu.se/publikation/pub.rapport1.pdf 051130
http://www.genus.gu.se/sekretariat/ 051130
http://www.riksdagen.se/upload/Dokument/bestall/svenska/Faktablad_S08.pdf 051130

Nulla poena sine lege!

2005-09-28T22:49:00.000+02:00

Jag är den jag är! Ja, så säger Gud i Gamla Testamentet. Ett ganska bra uttryck som även skulle kunna appliceras på människor. Man är vad man är, that´s it och ingen kan ta det ifrån en. Tyvärr har dock många människor en benägenhet att indela mänskligheten i kollektiv, kollektiv som de sedan tilldelar olika egenskaper beroende på sammanhanget. Ofta indelas dessa grupper i goda respektive onda, förtryckare och offer som inordnas under ett ”strukturellt” paraply. (Detta fenomen kallas normativ strukturalism oberoende av sanningshalt). Historien har visat hur illa det kan gå med ett sådant tänkande. En polariserad bild framträder oberoende av individens karaktär. Det innebär att vissa tilldelas en offerroll de inte känner igen sig i medan andra automatiskt får ta både skulden och ansvaret på sig oberoende av person. Sådana här tankar hör inte hemma i en liberaldemokratisk rättstat.
Samhället består visst av en del strukturer, det instämmer jag i. Frågan är dock: Hur ser dessa ut? Vem ligger ”bakom” dem? Hur mäktiga är dem? Går de att finna? Om inte, varför leta efter dem? Kanske existerar de främst i våra hjärnor? Finns det några objektiva strukturer?
Den sistnämnda frågan är faktiskt besvarbar. Lagarna begränsar vårt handlingsutrymme. Genom lagarna uttrycks de värderingar som samhället bygger på. Bryter du mot lagen innebär det att du också måste stå ditt kast och ta ansvar för dina handlingar. Det är inte okej att stjäla, misshandla och mörda etc. Varför är då dessa strukturer objektiva? Jo, alla måste följa dem, annars sanktioner riktade mot sig. Lagarna är abstrakta och kommer till uttryck i lagboken och Svensk Författningssamling. Visst kan man invända och säga: Lagarna är tillkomna av subjekt och därför är de inte objektiva. Kanske det, men de är en realitet och kan tillämpas på de områden som regleras av lagen. När det gäller tolkningen befinner vi oss dock på en annan nivå, den subjektiva. Detta problem bemästras dock av rättspraxis, rätten att överklaga och lagarnas neutrala formulering. Rättsstaten vilar på dessa grunder.
Hur kan detta knytas till den normativa strukturalism som den beskrivs av filosofen Per Bauhn? Den normativa strukturalism som har en förmåga att lägga skuld/ansvar på ett ”ont” utpekat kollektiv? Svaret ligger här: Nulla poena sine lege! Intet straff utan lag! Denna romerska fras innebär att det inte går att döma en person för ett brott som inte omnämns i Brottsbalken. Är det ”brottsligt” att tillhöra ett visst kollektiv? Är det brottsligt att vara man? Bör männen som kollektiv ta på sig ansvaret/skulden för det våld en liten minoritet av denna grupp riktar mot kvinnor? Nej, ansvaret för att stävja denna horribla våldsform vilar hos det allmänna generellt och än mer specifikt hos rättsväsendet. Att ingripa när ett brott begås (dock svårt idag med tanke på det våld som dessa personer riskerar att utsättas för) och att anmäla det till polisen vilar hos alla medborgare. Medborgarna bör genomsyras av ett allmänt rättspatos!
Rättsstaten vilar också på likställighetsprincipen, dvs. alla människors likhet inför lagen. Just därför är den neutralt formulerad. Den ska kunna tillämpas på alla människor som ställs inför en likartad situation. Jag kan bara finna fyra exempel där lagen inte är neutral ifråga om kön (och dessa exempel är till förmån för sådana som jag; kvinnor). Enligt Lagen om totalförsvarsplikt är det endast män som har skyldighet att fullgöra värnplikt (5 § 2 st). Några skulle då invända och säga att det idag är få män som tvingas fullgöra lumpen. Det stämmer, men alla unga killar måste ändå inställa sig hos Pliktverket för att mönstra. I Jämställdhetslagen står det i 1 § 2 st: Lagen siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet. Så neutral är vår Jämställdhetslag! Lagen är inte heller neutral när det gäller fastställandet av faderskapet. Är mannen gift med kvinnan blir han automatiskt fader till barnet enligt principen pater est quem nuptiae demonstrant (fadern är den som äktenskapet utpekar). Det kan hända att en man får ta på sig faderskapet trots att han inte är far till barnet (FB 1 kap 1 §). Om paret inte ingått äktenskap måste faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom (FB 1 kap 3 §). Modern måste därutöver godkänna faderns bekräftelse enligt 4 §. Här visar det sig att moderns inflytande står över faderns, vilket i sig kan tyckas naturligt. Att hon ska ”godkänna” fadern kan säkert i vissa fall dock te sig befängt. I sådana fall kan det leda till dyra rättstvister och att fadern förhindras att umgås med barnet. Sist men inte minst finns det ett brott som endast en man kan dömas för, ett brott där offret måste vara en kvinna. Jag talar om grov kvinnofridskränkning enligt BrB 4 kap 4a § 2 st. För att dömas enligt detta lagrum måste du således vara man! I sin tur finns det inget lagrum med beteckningen grov mansfridskränkning. I paragrafens första stycke är formuleringen könsneutral och båda brotten har samma straffvärde. Brottsbestämmelsen grov kvinnofridskränkning är således enbart symbolisk!
Undantaget dessa bestämmelser är vi dock lika inför lagen. Men vad säger då feministerna egentligen om vår rättstat. Jag bjuder på en cocktail ifrån Maud Eduards:

”Men när kvinnor hävdar att kvinnor och män har en ojämlik relation och begär särskilt stöd för att upphäva sin underordning som grupp, svarar den demokratiska ordningen med att hänvisa till principen om lika behandling, för såväl individer som föreningar.”
(Eduards, 2002, s 103)

För att Eduards ska få som hon vill måste omfattande förändringar göras i vår grundlag och i kommunallagen. Som vi noterat utgår dessa från den viktiga likabehandlingsprincipen, vilken gäller för både individer och sammanslutningar. Om Eduards ska blidkas bör lagarna skrivas om. Det bör då tydligt framgå att enskilda kvinnor och deras intresseorganisationer ska få mer pengar och stöd från samhället än övriga medborgare och rörelser. (När det gäller skydd för brottsoffer så är det dock egentligen rättsstatens ansvar!) Sommaren 2005 visade det sig att AMS Skåne slutat betala ut starta eget-bidrag till svenska män. De pengar som fanns kvar i kassan skulle tillkomma kvinnor och invandrare. Svenska män som grupp miste rätten till bidrag p g a sitt kön och sin etnicitet. Är det ett sådant samhälle Eduards vill ha? Ett samhälle där könet även formellt ska spela en avgörande roll. Eduards personliga uppfattning är att dagens neutrala lagtexter döljer mäns övertag och den vill hon upphäva genom att införa lagar som höjer kvinnans ställning över mannen. Välkommen till Mauds rike! Jag vill i alla fall inte bo i en demokratisk stat som frångått likabehandlingsprincipen!
Trots vår likhet inför lagen och staten så är inte radikalfeministerna nöjda med situationen, de vill ha mer. Att ha en författning med formell jämlikhet mellan medborgarna kan tvärtom vara mer förtryckande än en konstitution som saknar dessa komponenter. Det tycker i alla fall Anna Jonasdottir och Maud Eduards:

”Först när jämlikheten blivit historiskt möjlig, förankrats i författningen och blivit politiskt och ideologiskt erkänd, är avsaknaden av jämlikhet genuint orättvis.”
(Jonasdottir, 2003, s 116)

”Risken med ett mer frekvent användande av termen feminism är att den blir synonym med jämställdhet, att begreppet töms på sitt radikala innehåll. Könsmaktsperspektivet reduceras till samarbete mellan könen lika behandling och könsneutralitet.”
(Eduards, 2002, s 63)

Här framkommer det underförstått att könsneutraliteten och likabehandlingen inte är bra nog för dessa radikala feministiska akademiker. Jämställdhet, intet gott, radikalfeminism, det sanna och det goda! Vem instämmer? Inte jag, för jag tänker på rättstaten och dess grundläggande principer. Jag stannar hellre kvar på perrongen än att hoppa på det radikalfeministiska juridiska tåget som för oss till Femitopia!

Eduards, Maud (2002) Förbjuden handling. Sthlm: Liber

Jonasdottir, Anna (2003) Kärlekskraft, makt och politiska intressen. En teori om patriarkatet i nutida västerländska samhällen. Göteborg: Daidalos.

Makten framför allt?

2005-09-09T18:23:00.000+02:00

När detta skrivs har F! öppnat sin ”historiska” kongress. Det talades först om att denna skulle hålla bakom lyckta dörrar, vilket hade inneburit att allmänheten och media hade saknat insyn i vad som egentligen pågick. Nu blev det dock inte så, men enbart tanken väckte många frågor till liv.
Slutenheten hade dagarna före kongressen diskuterats flitigt av massmedierna. Aftonbladets Lena Mehlin frågade i en kolumn den 6 september: ”Vad vill du dölja, Gudrun?”. En stängd kongress jämförde Mehlin med en ”gammelsovjetisk stil där diskussionerna förs bakom stängda dörrar och ledningen därefter går ut och berättar passande delar av det som blev sagt”. Dagen innan, den 5 september, publicerade Svenska Dagbladet ett TT-telegram som berörde F!:s slutenhet. Denna jämfördes med andra extremistiska partigrupperingar, exempelvis Nationaldemokraterna, Sverigedemokraterna och 1970-talets avgrundsvänster. F!:arna försvarade sig med att påstå att det än idag är kontroversiellt att engagera sig i den feministiska rörelsen och att en del medlemmar inte vågar ”komma ut” i rädsla för repressalier.
Är denna oro då befogad kan man undra? Demokratiska partier är öppna och ryggar inte tillbaka inför en eventuell insyn i det politiska arbetet. Frågan är om det verkligen är så att en F!:are skulle utsättas för repressalier om det kom fram att denna person var aktiv i det nya ”partiet”. I övriga fall vi känner till är det endast Nationalsocialistisk Front som varnar sina medlemmar om vad det kan innebära att stå upp för den förfärliga nazistiska ideologin. Går denna situation att jämföra med F!? Vi tror inte det, att vara feminist har ju varit rätt och riktigt de senaste åren. Vad finns det att skämmas för? Kommer patriarkatet att ge igen för att några av de 350 samlades identiteter skulle röjas? Bör man inte stå upp för sin ideologiska hemvist i ett demokratiskt Sverige? Hur ska det då gå till när medborgarna går till val? Kommer F! ha en hemlig lista? Vi vet inte…
Slutenheten är bara en sida av myntet, utrensningen av oliktänkande en annan. F! bildades som ett demokratiskt experiment, äntligen skulle feministerna göra upp med den gamla hierarkiska patriarkala partimodellen. Lösningen på problematiken skulle bestå av nätverksmodellen, för att undgå den förkastliga under- och överordningen, patriarkatets viktigaste princip. Denna tanke är dock inget nytt. Kvinnorörelsen och vänstern på 70-talet försökte bygga upp organisationer baserade på de ”ultrademokratiska” principerna. Hur gick det för dem? Det visade sig att tanken enbart var god på pappret. Rörelserna splittrades av inre fejder och fraktionsbildningar. Engagerade medlemmar frystes ute om det inte hade ”rätt” åsikter och de ännu ”omedvetna” var inte välkomna överhuvudtaget. Det fanns nämligen kvinnor som ”sov med fienden”. Ultrademokratin mynnade således ut i sekterism och dogmatism. Ve den som kritiserade den trångsynta ideologin.
Kan vi se liknande tendenser inom F!? Vi hävdar det. Redan innan kongressen öppnade hade ett antal tunga figurer lämnat organisationen. En av dem, Ebba Witt-Brattström, påstod att styrelsen kört över henne och att denna inte fungerat demokratiskt. En annan bild av F! framkommer efter att en av dess grundare träder fram och pekar på åsiktsintoleransen. Witt-Brattström ville ha ett bredare parti, men det ville inte den styrelse som hittills haft en järnhård kontroll över dagordningen. Ett par veckor tidigare hade Tiina Rosenberg hotat att hoppa av samarbetet om inte HBT-frågorna skulle lyftas fram. Rosenberg har dock stannat kvar, så troligen har hon fått som hon vill. Denna kvinna vill krossa kapitalismen, hon vurmar för det gamla DDR och vågar inte redogöra för sina grundvärderingar i TV-rutan. Troligen trivs den gamla kommunisten med den situation som uppstått.
Vi kan således redan nu se de problem som uppkommit när F! skulle bygga en ny typ av politisk organisation. Sekterismen trädde fram innan ens ett renodlat politiskt parti hade bildats. I våras misstänkte en rad journalister att F! skulle komma att bli ett rent vänsterparti med ett par renodlade ”före detta” kommunister i toppen. Så kan det gå när ”ultrademokratin” ska byggas upp i Sverige år 2005.
Makthungern är kanske den faktor som spelat störst roll i det sammanhang F! uppträder i. De kvinnor som var med och startade organisationen tillhörde inte den sektor där de maktlösa verkar. Här finns istället en riksdagskvinna, ett par professorer/lektorer, företagare och unga studerande kvinnor. Dessa välutbildade och ofta högt avlönande kvinnor ska sålunda föra de ”förtryckta” kvinnornas talan. Denna ”kader” vet sålunda vad kvinnorna på golvet behöver och genom en partibildning kan dessa förses med denna sanna kunskapen om det bedrägliga patriarkatet. Det osar återigen rött 70-tal här. Avgrundsvänsterns aktiva medlemmar bestod inte främst av den ”proletära klass” de ville befria, utan av studenter, kulturnissar och andra intellektuella. Liknande tendenser återfinns sålunda i F!.
Vad är det då som driver dessa kvinnor? Är det en sann övertygelse om kvinnors underordning som grupp? Eller bör bilden kompletteras? Vi tror det till stor del handlar om en hunger efter makt. Witt-Brattström anklagar de ledande personerna för att sukta efter välbetalda riksdagsplatser som ger en enorm fart åt den egna karriären. För detta vidkommande riktas kritiken mot de unga välutbildade tjejer som känner sig förfördelade. Kanske är det så att snacket om kvinnors underordning används för de egna syftenas skull? I så fall är F! inget annat än ett ohederligt parti.
Den mest kända figuren i styrelsen är Gudrun Schyman, riksdagsledamot och före detta partiledare för V. Gudrun är känd för sin ”mediekåthet” och blev besviken när hon tvingades avgå som partiordförande p.g.a. skattefiffel. Med F! har hon än en gång fått chansen att hamna i mediernas strålkastarljus. För våra skattemedel åker hon också land och rike runt för att sprida sitt feministiska budskap om patriarkatet, underordningen och förtrycket. Gudrun talar om den revolution som hon vill se och hon gör det för våra pengar (Tal av Schyman i Helsingborg 050407). Denna kvinna kan knappast kallas maktlös, hon har ett grundarvode på 45 000 kr/mån, har ett stort medieutrymme tillgodo och hon stiftar lagar i undersåtarnas namn. Men ändå är hon, liksom alla andra kvinnor, utsatt för ett ”strukturellt och systematiskt patriarkalt förtryck”. Gudruns förflutna talas det mindre om. På 70-talet var hon aktiv inom den sekteristiska vänstern som medlem av Marxist-leninistiska Kampförbundet, något hon ogärna talar om. Kanske går det att knyta hennes nya vurm för feminismen med hennes förflutna inom avgrundsvänstern? Gudrun var med då och hon är med nu! Kontentan av F! och dess bildande osar en hel del sekterism och likheterna med 70-talets radikalvänster är mer påfallande än vad man kan tro. Det kanske inte är så konstigt, eftersom en del av F!:s grundarinnor har sin bakgrund i just denna rörelse. På den tiden var det imperialism, förtryck av arbetarklassen och socialistisk revolution som gällde, nu är det patriarkat, kvinnoförtryck och feministisk revolution som gäller!

2005-05-28T21:58:00.000+02:00

Jag och Dumbo

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...

2005-05-28T21:13:00.000+02:00

Var den tanke som allra först poppade upp i mitt huvud när jag sett klart på de två dokumentärer om Könskriget som Dokument Inifrån sände nu i maj. Jag blev däremot förvånad över all den uppståndelse som dessa två undersökande program medfört, inte för att dokumentärerna höll god kvalitet, utan mitt ställningstagande uttrycks snarare i denna frågeställning: Varför har inte denna storm som nu drar över ROKS ägt rum tidigare?

Jag har sedan jag började läsa på universitetet hösten 2000 alltjämt varit kritiskt inställd till den radikalfeminism som dominerar hela genusspektrat. Åren mellan 2000 och 2002 kan jag kalla de ”balanserade” åren, där genusperspektivet (med patriarkatssnacket) utgjorde ett perspektiv bland många och därmed dominerade det inte de kurser som jag läste dessa år, historia 60 p och statsvetenskap 40 p. Kurser med genusperspektiv hölls som fördjupningskurser och var inte obligatoriska, vilket innebar att jag kunde negligera dem och undgå att varnas för patriarkatets faror. Jag läste dock med flera feminister och utan att vara insatt i deras teoretiserande tog jag användning av bondförnuftet i min motargumentation. Märkligt nog behöver motståndaren inte ha öppnat så många feministböcker för att finna hållbara argument, de finns där redan. Däremot måste feministerna anstränga sig för att övertyga, tyvärr leder detta allt som oftast till cirkelresonemang och paradoxer… (Läs t ex nedan om mitt möte med Gudrun och TV-debatten från Piteå)

År 2003 hände dock något, genusperspektivet måste integreras i alla akademiska ämnen, s k ”main streaming”. Inte ens teknisk fysik har gått fri, idag granskas utbildningens litteratur ur ett genusperspektiv från LTH:s kår. Det enda man kan göra är att skratta!!! Finns det feminina kvarkar och maskulina kvarkar? Är protonen maskulin och överordnad den kvinnliga elektronen, bara för att den första betecknas med ett + och den andra med ett -? :-) Är detta verkligen sant? Ja, det är SANT. Matematiken och språken går inte hellre fria. Genus är egentligen inom språkvetenskapen från början en beteckning på indelningarna i substantiv, men idag är det så mycket mer. Matematiken kanske egentligen är ett förtrycksinstrument i patriarkal tjänst, 1+1 kanske inte är lika med 2, utan 3. Så skulle en radikalfeministisk matematiker kunna argumentera, för så gör den språkvetaren (och så många andra radikalfeminister” som häver ur sig dynga utan att ta reda på etymologiska fakta när de hävdar att subjektet ”man” (3:e person singular) betyder ”person av manligt kön”. ”Man” i denna betydelse härstammar från fornnordiska ”madhr” som betecknar ett handlande neutrum, som i sin tur betecknar en person av båda könen. Franskan har sitt ”on” och tyskarna sitt ”es”, detta är således den svenska motsvarigheten till dessa uttryck. :-) Och glöm inte att människa enligt vårt språkbruk har ett feminint språkgenus, människan ”hon”.

Vad var det då jag märkte av år 2003? Under våren var det lugna puckar, C-kursen i statsvetenskap inkorporerade feminismen som en vetenskaplig metod. Denna var det fritt fram att kritisera, på seminarierna dök ofta diskussioner om kvotering och patriarkala organisationer upp. Kritikerna visade sig vara fler än anhängarna! På hösten började jag läsa sociologi A och det var då bomben slog ner. På varje delkurs inkorporerades feministisk litteratur hand i hand med presentationen av inaktuella marxistiska teorier. Tusan vad lika de var! Teorierna om könet och sexualiteten som social konstruktion fick inte ifrågasättas, gjorde man det pekades man ut av den (manliga) docenten som ”avfälling”. Bättre att stå på sig och framföra sin inre övertygelse än att spela med. Jag blev impopulär (främst bland lärarna), men so what tänkte jag. Vi fick ju lära oss att det var normalt för män att slå kvinnor, att män dominerar kvinnor på alla områden, att kroppen var en social konstruktion och att heterosexualitet inte var normalt. Berättar man om denna dynga för utomstående blir de förvånade och gapskrattar, för vad säger inte common sense?

Våren 2004 var det dags för en kurs i samhällsgeografi, skönt tänkte jag att slippa undan de röda radikalerna på sociologen i Lund, där t o m docenten skröt över att han som student på 70-talet ville se en maoistisk revolution i Sverige. Det visade sig dock att jag minsann inte skulle komma undan denna termin heller. Seminariearbeten utifrån ett genusperspektiv var ett måste. Jag hamnade i en grupp som skulle fokusera på Norden. (Långt inne i mitt huvud snurrade tankarna runt och jag ville egentligen presentera ett fenomen som visar på de anomalier som finns inom feminismen). De flesta studenter är korrekta och fogar sig efter lektorns intentioner, så gjorde andra två jag skulle samarbeta med. Vi tittade på parlamentsrepresentationen utifrån ett genusperspektiv, Sverige har 46 % kvinnor i riksdagen och de övriga parlamentens siffror ligger något under denna nivå. Trots att statistiken ger ett sken av jämställdhet fick jag stå och tala om att vi hade långt kvar i arbetet med jämställdheten i parlamenten. För när feministerna statistiskt nått dit de vill kliver de upp på nästa nivå, kvinnorna utsätts för manliga härskartekniker och låg representation i de mest inflytelserika utskotten. Suck, suck, suck! Kan säga att jag aldrig skämts så mycket över mig själv som jag gjorde denna trista tisdag i februari 2004. De andras fördrag kunde jag emellertid såga utan problem. En grupp ansåg att kvinnorna på Gotland tjänar 66 % av männen, en ren lögn. Hur kan studenter som ska lära sig att utveckla ett kritiskt sinnelag tro på denna vinklade statistik? Var togs deltidsarbetet och indelningen efter yrke och ställning vägen? Detta påpekade jag, medan seminarieläraren försvarade tjejerna med ett gammalt knep. Antalet kvinnliga läkare har ökat under senare år, medan yrket rasar i status. Kan man resonera knasigare? Aldrig tidigare har läkarutbildningen varit så populär som nu och statusen har inte sjunkit, glöm inte heller käre lärare att skillnaderna inom läkarkåren är stora. När min storasyster kom in på medicinutbildningen 1997 låg antagningspoängen på 4,8 i Lund, idag måste du ha full pott på 20 p (enligt det nya systemet, och 5,0 enligt det gamla) och det har gått så långt att lottning tas till… Och visst, läkaryrkets status har sjunkit de senaste decennierna… På ett annat seminarium skulle olika rumsliga miljöer analyseras, lektorn tog till ett knep som totalt genomskådades. Hon valde ut tre platser, däribland ett kvinnohus från en världsutställning i Paris vid förra sekelskiftet ritat av en kvinnlig arkitekt och Ceaucescus palats i Bukarest. Det obligatoriska genusperspektivet dolde sig bakom. Det roliga var att endast en (en kille) hade arbetat med kvinnohuset och det stora flertalet intresserade sig för Ceacescus palats, de flesta kvinnor. Tji, fick läraren! Resultatet av denna termin: ingen B-kurs för mig, tack! Numera har de 5 poängskurser i genusgeografi. Undrar vilka världsdelar som är ”kvinnliga”? Det måste vara Afrika, delar av Asien och Sydamerika, för de är ju underordnade de patriarkala i-länderna… :-)

Under hösten 2004 och våren 2005 dämpades försöken till indoktrinering för min del. Medeltidsarkeologerna i Lund hade lagt upp en balanserad kurs där genusperspektivet var ett perspektiv bland de andra och inte exponerades ens på seminarierna. Institutionen försöker leva upp till statens krav på ”gender mainstreaming” genom att enbart plocka med lite genusarkeologiska artiklar och enstaka böcker. Tyvärr är dock inte feministerna inom kåren och utbildningspolitiken nöjda, de vill se en universitetsmiljö där genusperspektivet har samma framträdande roll som på sociologen i Lund. För tillfället läser jag första terminen på juristutbildningen, som enskild kurs, och för en gång skull har jag nu många kursare som tröttnat på genusflummeriet i media och böcker. Jag tror dock att när dessa går ut om ett par år så kommer de att ha fått smaka på genusperspektivet och några kanske köper paketet…??? Jag tror det…

Det senaste året har radikalfeministerna och deras åsikter fått större exponering i medierna än någonsin, i kombination med undslippandet under hösten och våren har det medfört att jag och min kollega/chef nu fått mer tid över till att utveckla våra åsikter om detta smågalna fenomen. Vi arbetar nu med en debattbok som kommer att tryckas upp under sensommaren, en bok som kommer att gå mer på djupet än Popovas ”Elitfeministerna- ett spel för gallerierna”. Den kunskap jag nu besitter kan enkelt utnyttjas för att göra en fullständig analys av den feminism som uppstod på 70-talet och dess teoriers slutliga seger under sent 90-tal.

Det senaste årets erfarenheter som ”aktiv” feministkritiker har för mig blivit en bekräftelse på hur kritikerna (nu talar jag om de sakliga kritikerna) allmänt bemöts. De är antifeminister, gubbslem, könsförrädare och patriarkala kadrar, trots att deras åsikter inte uppvisat tecken på kvinnohat. Dessa kritiker menar att radikalfeminismen polariserar könen och uppmanar till kamp, när samförstånd och diskussion är att föredra. Jag tillhör denna klunga, men anses ändå vara en könsförrädare. Radikalfeministernas retorik har inte ifrågasatts i någon högre mån förrän nu på våren 2005, efter Dokument Inifråns avslöjanden, avslöjanden som inte egentligen tillfört något nytt, utan bara fört ut dessa till folket. Lundgren har kritiserats förut (redan 1993 var hon i ropet), likaså ROKS (en gammal helig ko), men denna kritik har effektivt motarbetats med regeringen som åsiktsgarant. ROKS Kvinnotryck har i alla de nummer jag tagit del av gett uttryck för de ståndpunkter som framkom i programmet (från 1999 och framåt). Detta material har legat framme i alla år, de kritiker som nämnt detta har kallats gubbslem och okunniga, ansvariga för patriarkatets motattack, när detta patriarkala spöke är det enda som finns i radikalfeministernas huvud, d v s inte hos kritikerna. De åsikter som fördes fram i Kvinnofridsutredningen, kvinnofridspropositionen, Slagen Dam och Slag i luften är ett exceptionellt belägg för utvecklingen under 90-talet. Kvinnofridsutredningen var mer balanserad, men inspirerad av könsmaktsteorin medan Slag i luften visar tecken på stor intolerans gentemot de myndigheter och forskare som arbetar utifrån andra perspektiv, som i stort sett går ut på att de män som slår har personliga problem eller störningar. En förutsättning för denna var Slagen Dam skriven av Lundgren och company, en undersökning med stora metodiska brister. Har 46 % av alla kvinnor utsatts för våld enligt en feministisk definition (kontinuumtanken, där en knuff och en ful blick ingår), betyder det att 54 % av kvinnorna aldrig utsatts ens för en knuff på platser där folk trängs. En hög siffra! Jag är personligen glad att jag inte tillhörde Lundgrens undersökningsobjekt!

Nu har kritiken mot ROKS och dess extrema radikalfeminism fått en legitimitet och vanliga ”medelsvenssons” har genom dokumentären fått en bild av den verklighet som kritikerna tidigare gett uttryck åt. Det är bra att en självsanering nu pågår, vilket jag hoppas även får verkningar på högskole-/universitetsnivå. Regeringspartiet och ministrarna tycks dock inte vika från sin uppfattning, ROKS ideologi är en del av deras politiska uppfattningar. Jobbet att sanera tillkommer då gräsrotsrörelsen och det är glädjande att ett antal kvinnojourer beslutat att lämna ROKS för att istället verka inom det mer öppna SKR. Men ROKS starka ideologer i styrelsen och på universiteten kommer att fortsätta att gräma sig och tala om ”patriarkatets motangrepp” på sanningen.

Det känns positivt att äntligen ha fått gehör för mina åsikter. Jag anklagades för inte så länge sedan för att vara både högerextremist, rasist och islamofob utan anledning av en ökänd figur på feminetik.se, som anser att Antifeministiska Samfundet består av nazistiska galningar. De åsikter jag framfört där är desamma som de jag gett uttryck för på min blogg. Enligt P**** på feminetik.se var jag en farlig filur som bankade och mordhotade feminister, så fel man kan ha. Min blogg och mitt uttryckliga ställningstagande mot extrema rörelser som radikalfeminismen, kommunismen, nazismen och fascismen är ett tydligt exempel på att denna snurriga radikalfeminist har fel, för jag är varken rasist eller islamofob… jag hatar inte ens radikalfeminister, jag kritiserar deras åsikter och världsbild.

Paper om grov kvinnofridskräkning...

2005-05-28T21:11:00.000+02:00

Inledning

Den 1 juli trädde en ny lag i kraft, vars huvudsyfte var att skydda de kvinnor som utsätts för upprepade kränkningar från en man de lever eller har levt ihop med. Den nya lagen infogades i BrB 4 kap under 4a § 2 st och går sedan dess under beteckningen ”grov kvinnofridskränkning”. För att samtidigt skydda andra grupper mot denna typ av brott, t ex där en man kränker en annan man eller en kvinna en kvinna etc, infördes i lagens första stycke en bestämmelse som reglerar brottet ”grov fridskränkning”. Detta medför således att 4a § är spjälkad i två delar trots att den behandlar exakt samma brott. Det unika med denna lag är att en grupp skyddas mer specifikt än andra utsatta konstellationer vilket föranleder mig att ställa frågan: Varför?

Syfte och frågeställningar

Huvudsyftet med denna lilla uppsats är att behandla den process som utmynnade i ändringarna i BrB 4 kap 4a § och den kritik som riktades mot propositionens ansatser i fråga om våld mot kvinnor och lagens icke-neutrala utgångspunkt. Jag rör mig inom området offentlig rätt och därför har jag ingen möjlighet att beröra de områden som rör straffrätten i någon högre mån. Fokus måste därför läggas på själva lagstiftningsprocessen, vilket medför att jag undersöker ärendets behandling från betänkande till färdig lag. Jag utgår från följande problemställningar:

- Vilka initiativ låg bakom stiftandet av lagen?
- Vilka motiv präglade utredarnas och regeringens förslag?
- Vilka argument framförde de remissinstanser och riksdagsledamöter som var kritiska till kvinnofridspropositionens utgångspunkter och lagens formulering?
- Har denna kritik någon tyngd?

Avgränsning

Jag tittar på Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande ”kvinnofrid” som utmynnade i en proposition under riksdagsåret 1997-98. Utredningarnas förslag låg delvis inom andra lagområden och därför avgränsas studien till frågorna kring grov fridskränkning kontra grov kvinnofridskränkning. Kvinnofridspropositionen och riksdagsledamöternas motioner utgör grundstommen i arbetet, medan utredningsbetänkandet används som bakgrundsinformation. Jag fokuserar främst på den kritik som riktades mot lagens uppdelning i två stycken istället för ett under remissförfarandet och justitieutskottets behandling av propositionen. Den kritik som riktades mot propositionens premisser avhandlas också, om den är väsentlig i sammanhanget. En ändring av rekvisiten i lagrummet har genomförts efter lagens tillkomst pga tillämpningsproblem och faller därmed utanför min problemställning som är avgränsad fram till den tidpunkt då den första fridskränkningslagen trädde i kraft den 1 juli 1998.

Metod och material

Jag utgår ifrån Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande och de argument som där lyftes fram gällande behoven av en ny lagstiftning på området, som senare remissbehandlades. Denna ledde fram till en proposition under riksdagsåret 1997/98 och överlämnades till riksdagen för behandling i justitieutskottet. Som tidigare nämnts är det kritikernas argument (dock ej de argument som stöder icke-neutraliteten och vill skärpa denna) som är av intresse och det är också dem jag letar efter i det empiriska materialet.
Materialet består i sin tur av SOU 1995:60, regeringens proposition 1997/98:55 och justitieutskottets betänkande 1997/98 JuU:13 och riksdagsledamöternas olika motioner i frågan.

Kvinnovåldskommissionen tillsätts

Den 1 juli 1993 bemyndigades socialminister Bengt Westerberg efter ett regeringsbeslut att tillkalla en kommission som skulle se över frågorna kring våldet mot kvinnor utifrån ett kvinnoperspektiv, denne tillsattes den 28 september samma år under ledning av Britta Bjelle. ( SOU 1995:60 s 3) Under ett par decennier hade frågan om våld i nära relationer varit ett omdiskuterat debattämne, tydligast driven av 1970-talets kvinnorörelse och bildandet av Riksförbundet för kvinnojourer i Sverige (ROKS) 1984 visade att frågan måste tas på allvar. ( SOU 1995:60 s 159) ROKS har allt sedan sin tillkomst drivit frågan om mäns våld mot kvinnor och har haft ett enormt inflytande under 1990-talet, som tung remissinstans och som opinionsbildare.
Under de år som föregick tillsättandet av Kvinnovåldskommissionen hade arbetet med de frågor som rör våld mot kvinnor fått en ökande uppmärksamhet inom det internationella samfundet, där FN har spelat den pådrivande rollen. 1991 bestämde FN:s kvinnokommission att frågan om våld mot kvinnor skulle diskuteras grundligt, vidare ansåg kommissionen att ett utkast skulle utarbetas som skulle ligga till grund för en FN-deklaration om våld mot kvinnor. Ett förarbete till denna var färdigt år 1993 och i december samma år klubbade FN:s generalförsamling igenom den färdigställa varianten med fokus på ett avskaffande av våldet mot kvinnor. I deklarationen framhålls det att våldet kränker kvinnors rättigheter och grundläggande friheter vilket medför att våldet mot kvinnor uppfattas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. De stater som ratificerat deklarationen ska genom utfästelser ta ansvar för att stävja våldet på hemmaplan, men även att engagera sig internationellt genom samverkan etc (SOU 1995:60 s 59-61) Parallellt med diskussionen inom FN bedrev Europarådet ett liknande arbete för att stärka kvinnors rättigheter. Vid det tredje ministermötet i Rom 1993, som behandlade jämställdhetsfrågor, togs frågan om våldet upp på allvar. Resultatet blev en deklaration som behandlar strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demokratiskt Europa. Våldet sätts här in i ett större sammanhang och ses som ett hinder mot det demokratiska samhällets funktion och rättssäkerheten i stort. (SOU 1995:60 s 64)
Det visar sig att frågan mäns våld mot kvinnor diskuterades livligt det år som kvinnovåldskommissionen tillsattes både på hemmaplan och internationellt. Sverige har ansetts vara ett föredöme i frågor som rör jämställdhet mellan könen, men trots det har våldet bestått, samtidigt som landet länge har engagerat sig i det internationella samfundet och FN. Att regeringen i detta läge valde att tillsätta en kommission, vars uppgift blev att grundligt analysera problemet faller sig då naturligt och det var just det som skedde 1993.
Som tidigare framkommit var huvudsyftet med kommissionens granskning att kartlägga och analysera våldet mot kvinnor ur offrenas perspektiv. Ur direktiven framgår det att denna infallsvinkel tidigare varit eftersatt i andra utredningar som behandlat våldsproblematik, likaså betonas det att de åtgärder som kommissionen kommer att föreslå i hög grad måste bygga på de orsaker och mekanismer som gör att våldet uppkommer. Utredningen behandlar frågor om kön och makt, där våldet mot kvinnor ses som ett symptom på bristande jämställdhet. Här spelar den förlegade synen på mannen som överordnad kvinnan en stor roll, men i fråga om åtgärder syftar direktiven främst till att hjälpa de utsatta kvinnorna och barnen, men också de män som utövar våldet. Frågorna måste angripas på bred front, eftersom våldet mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem med tusentals drabbade varje år. (SOU 1995:60 s 49)
Kommissionen ombads av regeringen att göra en utvärdering av viktiga lagar och föreskrifter som berör arbetet med våld mot kvinnor, för att sedan komma med åtgärdsförslag om hur verksamheten kan förbättras inom följande områden: socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polis- och rättsväsendet och i sekretessbestämmelserna. (Dir. 1993:88 s 10-14)
Kvinnofridsutredningen behandlade ett stort och brett fält, med ett flertal analyser och förslag som faller utanför den frågeställning jag formulerat. I huvudsak rör jag mig inom den tredje dimensionen som berör åtgärder inom rättsväsendet, men även denna dimension är bred och därför har jag avgränsat mig till frågan om behovet av en ny lag i BrB, vars syfte är att skydda kvinnor från upprepade kränkningar i hemmet. Frågorna kring ny sexualbrottslag och kriminalisering av prostitutionen faller således utanför mitt område.

Från utredning till proposition

Kvinnovåldskommissionen lämnade sitt slutbetänkande till statsrådet Mona Sahlin i juni 1995. (SOU 1995:60 s 3-4) I detta betänkande lades bl a fram förslag om genomgripande förändringar i brottsbalken och även ett krav på en helt ny brottsbestämmelse rörande kvinnofridskränkning respektive fridskränkning. Vilka motiv grundades då detta ställningstagande på?
Kommissionen utgick som bekant från ett kvinnoperspektiv. Författarna menar att det vid tiden för utredningens avlämnande inte fanns någon brottskategori som svarar upp till de beskrivningar som ges av offren. I den dåvarande brottsbalken fanns således ingen bestämmelse som fokuserade på den systematiska kränkning som kvinnan upplever i en misshandelsrelation och som är ett led i ett och samma brott, där misshandel och hot utgör vardagen. Utredarna konstaterar att offret utsätts för en systematisk kränkning, där mannens syften är att förnedra och behärska kvinnan, som i sin tur lever under ett konstant latent hot. Brottsbalken utgår ifrån att varje kriminell gärning måste preciseras i tid och rum för att kunna bli föremål för en domstols bedömning. Misshandlade kvinnor har svårt att beskriva övergreppen i detalj (med hänseende på preciseringen i tid och rum), vilket medför problem för domstolen och detta vill kommissionen komma åt med en ny straffbestämmelse. (SOU 1995:60 s 300-301)
Kvinnan beskriver oftast brotten som en process som pågår över tid där mer eller mindre grova brott upprepas och kränker hennes integritet och självkänsla. Kommissionen vill som vi sett införa en ny paragraf som tar hänsyn till detta och lägga den under brott mot frid och frihet i Brb 4 kap. För att dömas för brottet kvinnofridskränkning (eller fridskränkning) ska det krävas att våld eller hot om våld använts under en längre tid, eller någon annan form av fysisk eller psykisk påverkan. De ska vara ägnade att kränka personens integritet och självkänsla. Minimistraffet föreslås av kommissionen motsvara det för grov misshandel, med lägst ett års fängelse samtidigt som taket sätts till sex år. Brottet ska främst skydda kvinnor från övergrepp utförda av närstående män (som de lever eller har levt samman med), men ska även kunna skydda andra grupper, t ex i fall där en kvinna kränker en man eller i homosexuella relationer. Detta brott vill de benämna fridskränkning och ska införas i lagens andra stycke. Paragrafen inleds med beteckningen kvinnofridskränkning för att spegla verkligheten. Kommissionen föreslår att brott som vid betänkandets avlämnande inte var kriminaliserade ska omfattas av paragrafen, det handlar om diffusa hot och påtryckningar som skapar en form av psykisk terror. Likaså ska flera redan kriminella gärningar inrymmas, t ex misshandel och hot, men till skillnad från tidigare ska dessa tolkas utifrån ett helhetsperspektiv när domstolen prövar frågan. Det är viktigt att understryka att gärningarna utgörs av en pågående brottslig process, där alla gärningar inte ska behöva konkretiseras i tid och rum. Kvinnofridskränkning och fridskränkning ses som ett perdurerande brott, dvs ett brott som pågår fortlöpande och ska därför också bedömas som ett sådant. (SOU 1995:60 s 304-306)

Den lagparagraf som kvinnovåldskommissionen föreslog finns i bilagan

Under riksdagsåret 1997/1998 lade den socialdemokratiska regeringen fram en proposition i riksdagen, som grundade sig på kommissionens förslag med ett par ändringar. Regeringens huvudmotiv var att markera samhällets avståndstagande från denna typ av våld och att öka tryggheten för offren, som vid tidpunkten inte åtnjöt något starkt skydd i BrB. Införandet av det nya brottet, var enligt regeringens synsätt, en viktig åtgärd för att lyfta fram det våld som kvinnor utsätts för i hemmen och att höja straffvärdet på sådana brott. Genom införandet av ett kvinnofridsbrott erkänns det våld som riktas mot kvinnor som det stora samhällsproblem det är och därmed är det ett viktigt steg för den fortsatta utvecklingen mot jämställdheten mellan könen. Regeringen hävdar i propositionen att detta steg är nödvändigt och t o m brådskande för uppfyllandet av detta viktiga mål. Både kommissionens och regeringens uppfattning är att uppkomsten/förekomsten av våldet mot kvinnor är ett uttryck för bristande jämställdhet och till följd därav för den obalans som råder i maktrelationerna mellan könen, som grundar sig på föreställningarna om mannens överordning och kvinnans underordning. (prop 1997/98:55 s 20-22)
Propositionen ställer sig bakom kvinnovåldskommissionens förslag när det gäller införandet av brotten kvinnofridskränkning och fridskränkning, men med ett betydande antal förändringar. Några av remissinstanserna ansåg att minimistraffet på ett års fängelse var satt för högt och istället föreslås en sänkning till lägst sex månaders fängelse, medan maximistraffet på sex år bibehålls. Regeringen menar att ett minimistraff på sex månaders fängelse är nog för att markera gärningarnas allvarlighet. Kommissionens förslag om att kriminalisera gärningar, t ex diffusa hot och andra kontrollerande beteende, avstyrks i propositionen med motiveringen att dessa strider mot den viktiga legalitetsprincipen. Regeringen hävdar att det torde vara ytterst ovanligt att icke-kriminaliserade gärningar blir de enda som ligger till grund för ett åtal. Straffbestämmelsen ska istället omfatta de redan straffbara gärningar som omnämns i BrB 3 kap (brott mot liv och hälsa), 4 kap (brott mot frihet och frid) och 6 kap (sexualbrott). Flera remissinstanser ansåg att kommissionens förslag om ett perdurerande brott inte löser de grundläggande bevisproblemen som finns i mål av denna typ. Förslaget avstyrks följaktligen, men regeringen vidhåller vikten av att helheten ska bedömas av domstolen och den utsatta ska sålunda inte behöva redogöra för varje händelse i detalj. (prop 1997/98:55 s74-83)
Resultatet visar sig i en förändrad formulering av själva lagtexten. För att behålla brottsbalkens neutrala formulering sätts brottet grov fridskränkning (ordvalet grov sätts till för att peka på allvarligheten i brottet) i första stycket och grov kvinnofridskränkning i det andra. Sistnämnda läggs till för att spegla verkligheten och får då även en pedagogisk betydelse. Kommissionen ville inte att underåriga barn skulle skyddas av paragrafen, men regeringen anser inte att motiven till det är tillräckligt starka och därmed får även dessa skydd enligt första stycket. I den föreslagna paragrafen förtydligas det att de gärningar som regleras ska finnas omnämnda i BrB 3 kap, 4 kap och 6 kap. Utredarnas krav på att gärningsman och offer ska ha eller ha haft en nära relation kvarstår i propositionens formulering, likaså kraven på att handlingarna ska ha upprepats och varit ägnade att allvarligt kränka offrets integritet och skada dennes självkänsla. När det gäller grov kvinnofridskränkning ska enbart en man som utsatt en kvinna som han lever eller har levt under äktenskapliga förhållanden (dvs det gäller främst gifta eller samboende par) med dömas för brottet om rekvisiten i första stycket är uppfyllda. (prop 1997/98:55 s 74;88-89) De ändringar som regeringen gjort efter att remissinstanserna fått säga sitt avlämnades senare till kammaren för behandling.

Den lagparagraf som framfördes i propositionen finns i bilagan

Kritikerna framträder

En inte obetydlig kritik riktades mot lagförslaget, dess utgångspunkter och formuleringar. Oppositionella bedömningar framträdde både hos de remissinstanser som svarade på kvinnovåldskommissionens betänkande och i justitieutskottet som beredde kvinnofridspropositionen. Invändningarna var många, 66 reservationer och sju särskilda yttranden tillfogades utskottets betänkande. (JuU 1997/98:13 s 1) Propositionen var omfattande och utredningsbetänkandet likaså, men då jag enbart fokuserat på fridsparagraferna i dessa har jag funnit en relativ mager kritik. En stor del av reservationerna kräver en skärpning av minimistraffet och en inte obetydlig andel ledamöter ville se en lagparagraf som utgick ifrån kommissionens formulering. Min ansats har dock varit att undersöka de yttranden som kritiserar propositionens utgångspunkter och de icke-neutrala rekvisiten i 4a § 2 st. Därför behandlar jag enbart dessa reservationer i texten nedan.
I propositionen framkommer det att ett antal remissinstanser avstyrker förslaget att gå ifrån straffbestämmelsernas könsneutrala utformning. (prop 1997/98:55 s 74) Implicit innebär denna kritik att kommissionens förslag om grov kvinnofridskränkning bör utgå och därmed inte införas i BrB. Rekvisiten som pekar ut ”mannen” som förövare och ”kvinnan” som offer bör då upphävas. Som vi tidigare har sett tog regeringen till sig en del av denna kritik och valde till följd därav att lägga fridsbrottet i första stycket, men kvinnofridsbrottet med de kritiserade rekvisiten kvarstod trots allt. Jag har på denna korta tid inte haft någon möjlighet att gå igenom remissinstansernas svar, uppgiften hade blivit alltför krävande under denna korta tid. Det framgår dock av motion 1997/98:Ju725 (Hans Karlsson m fl (s)) att de instanser som följt denna linje var de juridiska, medan kvinnojourer, landsting och en del kommuner ville ha en särskild lag om kvinnofrid. (1997/98:Ju725 s 1)
Inger Segelström m fl (s) menar att den kvinnosyn som kommer till uttryck i det våld som män riktar mot kvinnor knappast kan förenas med samhällets jämställdhetsmål. Så långt är motionärerna ense med regeringen, trots samma utgångspunkt menar dessa att 4a § bör vara könsneutral i sin formulering. Den kunskap som finns om dessa brott ska tas tillvara och ge utslag i en modern lagstiftning som tar hänsyn till helheten i offrets beskrivning. Segelström m fl motiverar dock inte varför de vill se en neutral brottsrubricering, men troligen beror det på strävandena efter neutrala formuleringar i BrB. Kritiken påminner således om den bedömning som de juridiska remissinstanserna gjorde i behandlingen av kvinnovåldskommissionens betänkande. (1997/98:Ju934 s 1 & 3)
Kritiken mot regeringens utgångspunkt i orsaksfrågan var desto tydligare. Gun Hellsvik m fl (m) var överlag skeptiskt inställda till det könsmaktsperspektiv som genomsyrade propositionen, med vilket menas att mäns våld mot kvinnor beror på det icke-jämställda samhälle vi lever. De allmänna och ofta omedvetna föreställningarna om mäns överordning och kvinnors underordning skulle således förklara våldets uppkomst. Motionärerna instämmer i påståendena att våld mot kvinnor inte hör hemma i ett jämställt samhälle och att detta våld måste förebyggas och beivras. De understryker dock att de värjer sig mot de underliggande värderingarna som regeringen för fram om våldets orsaker. Alla förslag i propositionen tar sin utgångspunkt i könsmaktsperspektivet och det gäller således också under den punkt jag behandlat. Enligt Gun Hellsvik m fl har jämställdheten successivt ökat parallellt med att antalet anmälningar från drabbade kvinnor har ökat. De anser sålunda att denna utveckling går stick i stäv med regeringens antaganden. En annan svaghet i propositionen är att det saknas redovisning av källor och forskning som propositionen bygger på, vilket medför att moderaterna ogärna ställer sig bakom regeringens orsaksförklaringar. De vill se en grundligare forskning som undersöker vilka män det är som slår, vilken inverkan berusningsmedel har, vad det är som gör att så många kvinnor tar tillbaka sin anmälan och hur våldet ser ut i hemmet. Enligt motionärerna är det egentligen först efter att dessa faktorer utrönts som några egentliga slutsatser om våldets orsaker kan dras. (1997/98:Ju24 s 2)
Lennart Rohdin (fp) var tydligare i sitt ställningstagande. Han välkomnar regeringens förslag om att ta tag i det våld som riktas mot kvinnor. Enligt honom drogs jämställdhetsarbetet igång på allvar under det radikala 60-talet och det har lett till en positiv förändring av tillvaron för båda könen, då förutsättningarna för ett mer jämställt liv hela tiden har förbättrats. Dock kvarstår, enligt Rohdin, en hel del att göra. Fortfarande kämpar kvinnor mot fördomar och diskriminerande attityder, lika lön och lika rättigheter är fortfarande inte någon självklarhet. Till det mest oacceptabla från samhällets sida hör kvinnomisshandeln och andra övergrepp och därför måste samhället dra en absolut gräns och signalera att denna typ av våld inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Rohdin delar dock inte regeringens uppfattning om att våldet är ett uttryck för mäns natur och könsroll, eftersom det stora flertalet män inte slår kvinnor och barn. Dessa är varken icke-män eller hämmade i sin könsroll. Män är starkt överrepresenterade när det gäller bankrån och fortkörning, men inte heller det ger något intryck av att det tillhör den vanliga mäns natur. Alla medborgare har en skyldighet att ta avstånd från våld, men det betyder inte att män har någon större moralisk skyldighet att ta avstånd från våld än andra grupper, trots att män är överrepresenterade. Rohdin pekar på den vanmakt som de män som slår ger uttryck för och denna aspekt saknas i propositionen. Han anser att jämställdhetsarbetet i grunden är positivt men att män ofta utestängs från diskussionen, då arbetet främst syftar till att förbättra kvinnans ställning. Därför är han djupt kritisk till propositionens allmänna utgångspunkter, där våldet ses som ett uttryck för manssamhällets maktrelationer. Även om 10 % av männen visar en benägenhet att slå sina kvinnor så kan det aldrig antas vara en förlängning av maktobalansen mellan könen. I sådana fall implicerar det att alla män skulle vara benägna att ta till våld, vilket leder till ett sexistiskt synsätt. Att tala om att ”vanliga män” slår är inget tungt argument. Rohdin anser att de män som faktiskt slår har problem (t ex alkoholberoende) eller vissa störningar i personligheten (t ex psykisk störning). Att bortse från dessa gagnar ingen och leder bara till ett ”perverterat radikalfeministiskt synsätt”. Regeringen ger sin argumentation ett vetenskapligt sken, vilket är extra allvarligt då endast ett synsätt framförs. Resonemanget ligger nära ROKS tänkesätt om att det tillhör den normala manliga kulturen och naturen att misshandla kvinnor. Rohdin varnar således för den militanta feminismens dominans i diskussioner av denna typ. (1997/98:Ju30 s 1-3)

Vikten av kritikernas inlägg

Som vi såg i förra kapitlet riktades kritik mot lagens formulering och regeringens och kommissionens huvudsakliga utgångspunkt. Har då denna kritik någon tyngd i frågan?
Det är tydligt att lagrummets formulering inte motsvarar de krav som neutralitetsprincipen ställer upp. Brottet grov fridskränkning lever dock upp till denna, vilket innebär att alla de som under en lång period kränker och misshandlar en närstående kan dömas för brottet. När det gäller grov kvinnofridskränkning kan enbart en man som lever eller har levt ihop med en kvinna dömas för detta brott, trots att rekvisiten i paragrafens första stycke är uppfyllda. Den stora skillnaden är att den grupp gärningsmannen (d v s en man) tillhör pekas ut, likaså sållas offret (d v s kvinnan) in i en specifik grupp och därmed skapas ett rekvisit som anger kön på ett sätt som enligt gängse normer i BrB bör undvikas.
De remissinstanser som var kritiska till formuleringen tillhörde först och främst det juridiska området och troligen är det så att dessa resonerat på ett liknande vis som jag har gjort ovan. I propositionen föreslås ändringar i BrB 3-6 kap med motivet språket måste göras könsneutralt. Flera bestämmelser innehåller orden ”han”, ”honom” eller ”hans”, vilket inte speglar verkligheten och är en rest från gamla föreställningar om mannen som norm. (prop. 1997/98:55 s 88) Regeringen anser med detta att principen om en könsneutral lagstiftning är en viktig angelägenhet vid framtida ändringar i BrB, men i samma proposition väljer regeringen att föreslå en ny brottsrubricering, grov kvinnofridskränkning, som på ett mycket tydligt vis strider mot intentionerna. Kommissionens förslag att sätta in kvinnofridsbrottet i den aktuella paragrafens första stycke avvisas av regeringen med motiveringen att detta kan skada neutralitetsprincipen. Fridsbrottet inleder paragrafen, men trots ommöbleringen kvarstår ändå det faktum att lagrummet innehåller rekvisit som strider mot den viktiga principen.
Kritiken mot propositionens allmänna utgångspunkter var som vi sett större. Både denna och kommissionsbetänkandet finner förklaringarna till våldet den könsmaktsordning som överordnar män och underordnar kvinnor. De dominerande ståndpunkterna har handlat om bristen på vetenskaplighet gällande orsaksförklaringen. Varken kommissionen eller regeringen har tittat närmare på de andra perspektiv som ofta förs fram i diskussionen, utan har istället valt att enbart fokusera på könsmaktsordningen som orsaksförklaring, en struktur som i många fall bildar en ”mystisk storhet”. Könsmaktsordningen sägs underordna kvinnor på livets alla områden och medför att de män som känner sin makt hotad väljer att misshandla sin kvinnliga partner för att visa henne sin ”rätta” plats. Våldet tolkas således främst som ett jämställdhetsproblem, vilket logiskt borde ha lett till att antalet anmälningar minskat med tiden. Som Gun Hellsvik m fl påpekar håller inte denna argumentation i längden, eftersom jämställdheten successivt har ökat sedan det radikala 70-talet medan antalet anmälningar ökat. Detta yttrande kompletteras av Lennart Rohdins ställningstagande om att faktorerna bakom våldet bör undersökas mera grundligt. Det stora flertalet män slår inte sina kvinnor och att som i betänkandet och propositionen framställa fenomenet som ett uttryck för den manliga naturen/könsroll är förkastligt. Jag instämmer i dessa ställningstaganden, att stigmatisera en så stor grupp är klandervärt och är inte önskvärt i andra fall. Andra faktorer som utslagenhet, missbruk och psykiska störningar utelämnas i både betänkandet och propositionen, ett område det finns mycken forskning om.
Jag anser slutligen att brottet fridskränkning är behövligt och därmed försvarbart, däremot skapar de icke-könsneutrala rekvisiten problem i 4a § 2 st. Att förändra formuleringarna i BrB 3-6 i neutral riktning samtidigt som ett könsspecifikt brott införs är en paradox att ta på allvar

Jag väntar...

2005-05-21T23:11:00.000+02:00

redan på att få se morgondagens Dokument Inifrån där extremfeministernas åsikter dissikeras. En längre analys tänker jag bannemej publicera under veckans gång. :-)

Emma rapporterar från fronten

2005-04-23T02:11:00.000+02:00

Ett litet svar på detta resonemang:

http://lisafalk.blogspot.com/2005/04/antifeministernas-mardrm.html

Idag den 22 april hittade jag således ”den gröna socialliberala feministen” Lisa Falks lilla rosa kyffe på nätet där hon ondgör sig över de ”patetiska” grabbarna på Antifeministiska Samfundets hemsida. Vad ska man göra, skratta eller gråta? Jag tror jag ler brett. :-)

Lisa beklagar sig över att killgänget i AFS skapat sig en styrelse som enbart består av män. Förmodligen tror hon att patriarkatet är på härtåg igen. Varför tänkte de inte på att ta in några kvinnor? Men varför har F! inga män med sig på de ledande posterna? Problemet är dock när det gäller AFS att det är en liten förening med ett 50-tal betalande medlemmar, men de har desto fler stödmedlemmar och ett aktivt flödande debattforum där jag, som ”social man” med kvinnokön, debatterar emellanåt.

Hmm, hmm, hmm säger jag bara. Tror Lisa verkligen att dessa män och alla övriga ”rädda” personligheter träffas i cyberrymden för att stödja varandra i denna svåra anti-patriarkala tid mot väpnade angrepp från feministmaffian? Nej, så är det inte. AFS karakteriseras främst av den livliga debatten som förs på forumet och här är det tangentbordets magiska tecken och argumenten som fungerar som förvarsattiraljer. Jag kan instämma i att en del av inläggen på forumet har samma låga kvalitet som din blogg-text, men så fungerar de flesta forum. Besök socialism.nu eller kommunity.nu så får du ytterligare goda exempel på debatter som urartar. Läs gärna de längre texter som lagts in på AFS:s hemsida om du vill ta reda på VILKA argument mot tokfeminismen som samfundet tar användning av, de flesta tankar borde egentligen tilltala en ”liberal” som du!? Det är feminismens kollektiva och skuldbeläggande resonemang de ger sig på och inget annat. Är det fel att gå i opposition? Eller ska vi exempelvis ha ett parlament där alla ropar JA mest hela tiden?

Som sagt Lisa, killarna är nog inte rädda för den feministiska armén, de är här för att utöva sin yttrande-, debatt- och åsiktsfrihet, som vi och även du har rätt till enligt RF 2 kap. Det blir inte något krig, chansen är större att det blir en livlig och delvis gynnande debatt. Glöm inte heller att pennan och tanken är effektivare motmedel än vapen!

Vilka privilegier är det du pratar om Lisa? Vet du för det första vad ett privilegium är? Det betvivlar jag, öppna historieboken och läs på. Begreppet har sin uppbörd i det faktum att adeln och prästerna hade i praxis lagligen befästa förmåner som de ofrälse saknade, d v s skattefrihet och rätt till förlänande av jord. Privilegierna gavs från kungen (dåtidens lagstiftare) till de grupper som enligt honom förtjänade det. Vilka privilegier har då männen? Är de sanktionerade i lag? Svar: NEJ! Vi är lika inför lagen och ska så förbli. Jag tycker att Lisa, som kallar sig feminist, ska läsa böcker skrivna av de förgrundsgestalter inom feminismen som kritiserar den liberala staten eftersom den är liberal, vars medlemmar är manliga prototyper (egentligen en abstrakt tankefigur som kan fyllas med eget innehåll). Jag kan rekommendera Anna Jónasdottir och Heidi Hartmann, som båda tror på en allomfattande manlig sammansvärjning. Trevliga kvinniskor!

Och hur vill du Lisa att det ska gå till när dessa manliga privilegier ska dras in? Du varnar dem och säger att de ska vara rädda samtidigt som du anklagar dem för att de ÄR rädda. Jag får inte ihop säcken! Det låter som du vill ha en konflikt mellan könen, i så fall önskar jag dig och dina röda marxistsystrar lycka till. Hoppas att du noterade vad jag skrev i föregående mening, röda systrar. Med ditt resonemang misstänker jag starkt att du står vid vägskälet mellan individualistisk konsensus och kollektivistisk antagonism. Var god välj! Är du liberal eller kollektivist?

Jag har i tio års tid öppet deklarerat att jag är socialliberal men nu har jag börjat tvivla. Är tydligen mer libertarian än så! Var står jag? Jo vid den front som tröttnat på den nya överideologin, den röda feminism som talar om patriarkatet och likställer den med Marx klassamhälle. En ny grupp av utsugare och utsugna. Det värsta är egentligen inte dessa tankar i sig själva, utan det faktum att de koloniserar den politiska debatten i stort och köps av personer, som i övriga fall inte känner igen sig i Marx system! Jag har tröttnat på det patriarkala smörja-snacket och just därför betecknar jag mig afeminist, innebär att jag aldrig kommer att beteckna mig som feminist. Att tänka fritt är bättre än att tänka politiskt korrekt! Och tänk på: att det som är korrekt idag är det inte imorgon. Då är det bättre att stå utanför med upprätthållen integritet!

Lisa, ett tips: Lämna Centern och gå med i F!

Emma R

Så lätt blev Piteå-uppropet fel...

2005-04-13T00:21:00.000+02:00

Jag kan inte sluta förundras över den radikalfeministiska logiken. Den går kortfattat ut på:

Vi önskar och kräver att X reagerar mot Y eftersom det är ett tecken på Z, som X drar nytta av, men när X minsann tar tag i saken och reagerar mot Y så blir det ytterligare ett tecken på Z.

Detta var vad jag lärde mig tisdagen den 12 april 2005 av diskussionen om Piteå-uppropet i SVT Debatt.

I det stora hela anser jag att männen som startade detta upprop gjorde rätt, det är moraliskt fördelaktigt att tillsammans resa sig upp och agera mot det grova våld som alltmer har kommit att prägla vårt samhälle. Männen i Piteå valde att handla mot en specifik våldsform, d v s mäns våld mot kvinnor och jag blir alltid glad och förundrad när människor tillsammans iakttar en sund ståndpunkt. Mordet i Piteå kostade ett människoliv, ett liv för mycket gick till spillo och hovrättens dom var därför riktig. Det finns aldrig några förmildrande omständigheter när det gäller mord.

Vad jag har problem med är den kollektiva skuldbeläggning som idag riktas mot män överlag, det osar nämligen ”farlig lära”. En oskyldig människa ska ALDRIG drabbas av något som ett fåtal i samma ”grupp” utsätter en ”medlem” i en annan grupp för. Det kollektiva skuldbeläggandet är en farlig tankeform, ja det är själva embryot som kan leda till ödesdigra handlingar. Vår historia har visat vad som kan hända om sjuka människor gör slag i saken, det mest varnande exempel är nog Hitler. På tjugotalet gav han uttryckt för sitt judehat i skrift, på trettiotalet kom han till makten och inga barriärer kunde hindra honom från att realisera det han tidigare präntat ned med bokstäver ett decennium tidigare. Jag säger inte att radikalfeminismen är totalitär, vad jag säger är att jag ser ett embryo som skulle kunna utnyttjas i en sjuk människas syften. Valerie Solanas menade allvar med det hon skrev i SCUM-manifestet, hon sköt en man för att han var man: Andy Warhol. Sådana som hon vill hellre plocka fram pistolen ur byxfickan än att sätta sig vid förhandlingsbordet.

Snacket om en könsmaktsordning uppvisar de drag jag ovan skisserade i kursiv. Denna teori blir svaret på alla de frågor som radikala feminister ställer om samhället i stort, likt en amöba kan patriarkatsteorin omforma sig till att passa de frågeställningar som poppar upp. Freud tänkte likadant, om patienten erkände att denne kände sig dragen till sin mor i femårsåldern verifierades hans tes, om patienten däremot nekade kunde Freud styrka sin tes genom att lägga in en ”hjälpteori”, patienten förträngde nämligen sin ”attraktion”. Flummet om patriarkatet bygger på samma logik. Ta t ex det här om kvinnliga domares förmåga att i högre grad frikänna våldtäktsmän än sina manliga dito. Enligt rödstrumporna beror det på att de kvinnliga domarna ”överkompenserar” sitt kön. Denna fråga lyste dock med sin frånvaro: Kan det bero på att manliga domare ”underkompenserar” sitt kön? Enligt rödstrumporna beror överkompenserandet på patriarkatet, men det kan likväl bero på den press som de manliga domarna har på sig. Utsätts de då för ett systematiskt feministiskt strukturellt förtryck? För att använda de rätta orden.

I programmet framkom det att en mansjour bildats i de norrländska skogarna. En av de aktiva där bekräftade att män ringer till dem och berättar att de blir slagna och psykiskt misshandlade av sina kvinnor. Jag tillhör dem som tror att detta är lika vanligt som mäns våld mot kvinnor, även om våldet kanske inte är lika grovt, om inte tillhyggen används. Denna våldstyp uppmärksammas inte i det Sverige vars nya statsreligion inte längre tillhör Luther utan Schyman och hennes gäng. I debatten togs ett klart exempel upp, det handlade om den kvinna som slog ihjäl sin ex-älskare i Kalmar härförleden. Så vitt jag vet var även det straff hon utmättes ett skämt. Och så sitter där en ROKS:are Eva Engman i studion och hävdar på fullt allvar att de kvinnor som slår ihjäl sina män gör det för att de under en längre tid utsatts för trakasserier och våld av just den man de avrättar. Det ligger kanske en viss sanning i det när det gäller enstaka fall, men det är definitivt inte hela sanningen. De kvinnor som agerar i nödvärn vilket resulterar i mannens död tillhör en annan kategori. Kalmar-kvinnan uppvisade ett liknande beteende som de män som avrättar sina kärestor: hon var manipulativ, svartsjuk, våldsam, saknade empati och spärrar. Dessa symptom är kännetecken för en antisocial, ja en psykopatisk personlighet. Att påstå att dessa egenskaper är normala bland kvinnor är befängt! Att påstå att de är normala manliga kännetecken är lika absurt! Den enda skillnaden är att det i dagens Sverige är accepterat att klistra sådana karakteristika på det manliga könet. Läs bara betänkandet Slag i luften så finner ni det, där riktas nämligen kritik mot de myndigheter som utgår ifrån ”avvikelseteorierna”. Utredningen går förresten att ladda hem från Regeringens hemsida. Ett tips!

ROKS och dess radikalfeministiska väpnare har i åratal klagat över att männen inte tar sitt ansvar när det gäller mäns våld mot kvinnor. Piteå-uppropet blev ett svar på det som skett på orten, men också en replik på ROKS uppfattning i ansvarsfrågan. Många tyckte att det var ett bra initiativ, jag likaså. 150 män var med vid starten, medierna uppmärksammade uppropet och fler lokalgrupper startades. Men vad blir då Eva Engmans svar? Jo, hon och många andra radikalfeminister grämer sig över medieuppmärksamheten. Det krävdes bara ett initiativ med 150 medverkande män för att hela mediesverige skulle vakna, medan ROKS förbigås med tystnad, trots att denna organisation är en tung remissinstans som t o m fått några av sina idéer upptagna i brottsbalken. Sexköpslagen och den senaste kvinnofridslagstiftningen har kvinnojourerna som upphovsmän och ändå så klagas det över att ”mansuppropet” uppmärksammas på riksnivå. Eva Engman ansåg således att uppropets höga nyhetsvärde berodde på de patriarkala strukturerna. Tala om dubbelbestraffning á la Berit Aas manliga härskartekniker. Damn you if you do, damn you if you don´t! Och så var vi tillbaka där cirkeln började.
//Emma R- afeminist

In Memoriam

2005-04-12T01:22:00.000+02:00

Min älskade vän, min pojke har idag lämnat mig,
sin matte i svår och tung sorg. Du var kanin, men
så mycket mer än så, min lille Ior-pojke. Jag hoppas
och ber för att du nu befinner dig ute på de gröna
ängarna.

Tänker på dig!

Hälsningar från matte

Måndagen den 11 april 2005

Monodialog med Gudrun

2005-04-11T09:59:00.000+02:00

Monodialog med Gudrun

Igår, onsdagen den 6 april, fick helsingborgarna åter igen möjligheten att lyssna på landets mesta elitfeminist, Gudrun Schyman. Detta tillfälle kunde varken jag eller min kollega missa så därför bestämde vi oss för att åka ner till kongresscenter för att lyssna på radikalfeminismens främsta språkrör.

Folket samlades i lokalen minutrarna innan drottningen steg upp på podiet. Självfallet var cirka 90 % av alla församlade kvinnor, resten män, men glöm inte att det också fanns en ”social man” i publiken, nämligen jag Emma R. I andra nättidningar har jag läst att Gudrun brukar dra fullt hus, att folk får trängas längs väggarna eftersom sittplatserna är fullsatta, så var dock inte fallet denna tidiga vårkväll. Maximalt rörde det sig om cirka 150 personer, de flesta äldre kvinnor verksamma inom kommunen och unga feminister av vänsterkulör.

Gudrun skulle tala om feminismens roll i politiken och hon inledde med att diskutera den feministiska stereotypen, en feminist i allmänna ordalag beskrivs som en vulgär sur manshatare som ej rakar sig under armarna. Redan under ingressen började Gudrun tala om de intressen som ligger bakom denna stereotyp utan att utveckla det fullt ut, men självfallet är det underförstått att det ligger i patriarkatets intresse.

Gudrun vill se ett samhälle byggt på principen om allas lika värde och att kön inte ska spela någon roll. De här tankarna genomsyrar redan vår konstitution och är inget unikt för hennes vidkommande. Hon menade att det handlar om mänskliga rättigheter där det slås fast att varken kvinnor eller män ska diskrimineras och i längden anser hon att det handlar om demokrati. Detta koncept anser jag dock ha utvecklats till ett gummibegrepp fjärran från sin ursprungliga betydelse. Idag är det ju demokratiskt när en kvinna tar en man bakifrån med ett s k strap-on, i varje fall enligt sexologen Katerina Janouch, likaså anser Gudrun och company att kvotering är en demokratisk fråga, trots att den bryter mot de dess spelregler. Demokrati handlar om det sätt på vilket en stat styrs med allmän och lika rösträtt, fri åsiktsbildning och frihet från tvång. Lagligt sanktionerad diskriminering är således inte någon fråga om demokrati. Gudrun menar också att kvinnan i alla tider har kämpat för sina rättigheter (en historiesyn som inte är vederlagd inom vetenskapen) medan män har strävat efter att hålla kvinnan tillbaka. Feminismen har inte tusentals år på nacken, den föddes under upplysningstiden och under denna period kämpade kvinnorna för att få samma rättigheter (och skyldigheter) som män, den symboliserade snarare det ord vi använder idag: ”jämställdhet”. Den ideologi Gudrun bygger sina analyser på föddes i 68-vänsterns kölvatten och inget annat. Vad hon inte heller vill inse är att flertalet män också saknade grundläggande rättigheter att delta i samhällsstyret, rösträttsreformerna under de två första decennierna på 1900-talet var ett resultat av män och kvinnors strävan efter att bli fullgoda medborgare. Vad många inte tänker på är att vi inte ens med reformerna 1918-1921 fick lika och allmän rösträtt, fängelsekunder, personer som fick socialhjälp och de som saknade arbete stod utanför rösträtten i ytterligare ett par p g a rösträttsstrecken. Här fanns det både män och kvinnor…

Efter att ha talat om demokrati gick Gudrun in på en av sina favoritfrågor, idén om att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden, det handlar inte om att hon särbehandlas inom ett par begränsade sfärer, nej kvinnor förtrycks på alla områden, inom det offentliga och det privata. För en gång skull valde Gudrun att inte plocka fram klyschan om att kvinnor tjänar 80 % av männens löner, utan istället argumenterade hon för att kvinnor tjänar 8-10 % lägre än män även om lönerna räknas upp till heltid. Denna procentsats kallar hon snopptillägg. Feministdrottningen är oroad då hon ser en backlash i utvecklingen sedan 90-talet, men det bekommer inte henne att närmare analysera varför. En av de tankar jag har är att det beror på krisen under 90-talet som drabbade den offentliga sektorn hårt. Det skiljer 3500 kr i månaden mellan en manlig verkstadsarbetare och en undersköterska. Gudrun: Ser du inte nyanserna? Är det en sjuksköterska du jämför med eller är det inte en undersköterska? Visste du inte att sjuksköterskornas löner tillhör de som ökat mest på senare år?

I detta läge ställde jag en fråga till Gudrun. Jag undrade om inte var så att hennes tidigare parti sanktionerat de låga kvinnolönerna med sin politiska styrning. Den offentliga sektorn, där vård och omsorg ingår har i princip en arbetsgivare: politikerna. Vidare menade jag att man borde ställa sig frågan om en byggjobbare haft högre lön om byggbranschen lytt under ett offentligt monopol. Jag tror nämligen att det skulle ha medfört att skillnaden mellan mans- och kvinnolönerna varit betydligt mindre. Kvinnor i offentliga sektorn har ju i det stora endast en arbetsgivare som dessutom tillhör de sämsta i landet. Jag menade, i likhet med liberalfeministerna, att ”monopolet” motverkar en positiv utveckling. Gudrun ville inte svara på frågan, hon slingrade sig och avsnoppade mina frågor med att det visst finns flera arbetsgivare i denna sektor. Fel sa jag och plockade fram ett par exempel på sjuksköterskor som ökade sina löner med ett par tiotals procent genom att gå till bemanningsbranschen, en bransch som är avskydd bland vänsterfolket.

Gudruns eget designade svar på frågan handlar om att kvinnors låga löner beror på patriarkatet nedvärderar kvinnors arbete. En kvinna ställde en fråga om det höga skattetryck vi har på låga löner är rimligt, detta avfärdade Gudrun utan att svara på frågan, för det hörde ju inte till den fråga hon diskuterade för tillfället. Skatterna betyder mycket för hennes politik (dock ej som privatperson) och då hon inte kan instämma väljer hon att arrogant negligera frågan.

Föräldraförsäkringen ligger Gudrun nära hjärtat och den är enligt henne en av orsakerna till diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden. Kvinnan tar ut 83 % av den och därför leder det automatiskt till lägre löner. Den enda lösningen är att kvotera den rakt av. Här gick jag åter igen in och kontrade. Fler kvinnor än män är nöjda med dagens system, män vill i högre utsträckning dela på försäkringen. Gudrun ansåg att det kunde bero på att män också lider av de patriarkala strukturerna. Hmm, men om upphovsmännen lider, finns det då ett patriarkat? Jag sa att jag också ville ha svar på frågan varför fler kvinnor är nöjda än män och det avfärdades av Gudrun som ett bevis på att de statistiska undersökningar som ställt frågan är oseriösa. Tvungen var jag att påpeka att undersökningen utförts av en statlig myndighet, RFV, och inte på Aftonbladets hemsida. Denna kritik negligerades självfallet… det som passar in i hennes mall är sant, det som pekar på annat avfärdas som trams.

Något som irriterar mig när det gäller talet om föräldraförsäkringen är att barn ses som en börda, en slit och slängprodukt som förstör karriären. Många underbetalda kvinnor vill ta ut försäkringen för att få en andhämtningspaus, för att slippa slava för en billig penning under en längre tid. Ett år fritt från ett tungt jobb ses som en fördel, och vem tycker inte det? Gudrun menade att forskning visat att män med låga löner tar ut mindre föräldraledighet än män med höga löner. Har Gudrun inte tänkt på att detta kan bero på att de lågavlönade makarnas fruar som också är underbetalda försvarar sin rätt att ta ledigt?

Vi satt och väntade på snacket om de patriarkala strukturerna, kvinnans underordning och könsmaktsordningen och i mitten av föredraget dök de upp. Dags för cirkelritning och graderade y-axlar. Gudrun inledde med att förklara varför vissa grupper diskrimineras, termerna ”vi” och ”dem” används flitigt i dessa sammanhang. Kvinnor förtrycks i egenskap av sitt kön och det hela handlar om makt, ett begrepp som även det förvandlats till ett gummiband. Systemet bygger i sin tur på begreppet dominans, i dagens samhälle är det män som dominerar kvinnor och här vilar roten till könskonflikten. Gudrun sa också ett par ord om kvinnoförtryckets ursprung, det är 5000-6000 år gammalt och är enligt henne bevisat av den arkeologiska och historiska forskningen. Jag känner igen dessa tankar, de proklamerades av personer som Engels, Bachofen och vidareutvecklades av rödstrumporna. Problemet är bara det att det är en myt, något jag ville invända emot, men självfallet fick jag inte ordet (knappt någon heller) utan Gudrun valde att prata på. Hon vågade dock erkänna att hennes historiekunskaper är bristfälliga och det insåg jag tidigt, eftersom jag har läst tre terminer historia i Lund.

Och nu kommer jag in på Gudruns tavelkludd. Enligt henne finns det fyra betydande maktordningar i samhället. De är:

Klass: konflikten mellan arbete-kapital. Klassystemet bildar en struktur som bygger upp det ekonomiska ordningen. Detta system innefattar flera olika intressen, som oftast är motstridiga men som kan överkommas genom diskussion och beslut i parlamenten. Hon talade om den klassiska höger- vänsterskalan. Klasskampen är än år 2005 levande, ja så talade en person som har påstått att hon aldrig varit kommunist, trots engagemang i Marxist-leninistiska kampförbundet på 70-talet. Och fortfarande talar hon således om klasskamp.
Etnicitet: de vita ställs mot de färgade. Majoriteten diskriminerar minoriteten som utsätts för en systematisk diskriminering på strukturell grund. De färgade är inte önskade i samhället.
Sexuell läggning: heterosexuella står mot HBT-personer, som får stämpeln avvikande. Heteronormativiteten är den rätta mallen och genomsyrar samhället, vilket förtrycket personer med en annan läggning.
Funktionshinder: En grupp som anses vara mindre värd p g a minskad funktionsförmåga.

Här har vi fyra system, men var är patriarkatet? Jo det genomsyrar och läggs över de andra förtryckarsystemen som taket på ett hus. Inom alla grupper förtrycks kvinnor som kvinnor av män. De blir kön medan män är människor, utan att Gudrun uppmärksammat att begreppet människa tillhör det feminina språkgenuset i svenskan. Vad kan man inte göra än att reagera? Jag lyfte upp min högerhand och fick ordet för en gång skull. Som kritisk tänkande vågade jag påstå att Gudruns universalmodell var ytterst förenklad med tanke på det komplexa och mångfaldiga samhälle vi lever i. Hon svarade att modellen var generell och att den ger en god bild av samhället, kvinnorna är förtryckta inom alla system och män bär skulden, genom att krossa patriarkatet frigörs de övriga, något som påminner om Engels syn på kvinnans frigörelse, när socialismen inträder frigörs kvinnan automatiskt. Jag pekade på att det i så fall finns många som utsätts för dubbelt , trippelt förtryck etc. Och hur ska man då mäta graden av förtryck? För vem av dessa tre är mest förtryckt: En heterosexuell kvinna från medelklass som har ett dolt handikapp? En vit, heterosexuell kille med en grav synskada? Eller en homosexuell man som driver ett eget företag? Jag ställde dessa frågor till Gudrun, men hon hävdade att hon inte förstod frågan och sa inget mer, bara att det finns små avvikelser. Vad hon inte insett är att det går att leka med hennes modell, vilket mitt exempel var ett försök till. För är inte t ex en färgad homosexuell man som arbetar som städare mer förtryckt än en vit medelålders kvinna som Gudrun? Etc etc etc…………. För att kunna hålla reda i en sådan röra krävs ett förtrycksindex, och vem vill ha det, egentligen?

Jag måste ytterligare påpeka att jag inte känner mig förtryckt, att undersökningar har visat att de flesta unga tjejer inte heller instämmer i det påståendet. Jag frågade Gudrun hur jag ska gå till väga för att få det rätta feministiska medvetandet eller att jag möjligen är en förtappad ”social man”, d v s en könsförrädare. Då skrattade publiken och det var också meningen. En tjej bakom mig reagerade och hon menade att hon kommit till insikt om att hon förtrycks p g a sitt kön. Jag undrade hur hon definierar begreppet och hon svarade att det innebär att en grupp håller en annan nere och att den förtryckta gruppen inte ser detta eftersom de föds in i förtrycket. Problemet med sådana här kollektiva resonemang är att personer som tillhör den överordnade gruppen automatiskt får en ond stämpel i pannan, trots att flertalet av dem lever på samma nivå som kvinnor i stort. Män blir skyldiga och ansvariga för hennes subjektiva uppfattning.

Gudrun blev irriterad på Emma och snäste ”det är ju tur att vi har åsiktsfrihet i Sverige och i denna lokal”. Här talar elitfeministen, de som ej har sett ljuset, de som opponerar på Gudrun, de som har en annan världsbild än radikalfeministerna hade inte varit välkomna i ett radikalfeministiskt Sverige. Jag hade så gärna emigrerat om det blivit verklighet. Med Gudruns förtrycksbegrepp skulle detta vara ett utslag av åsiktsförtryck… lugn lugn jag simmar lugnt.

En annan tjej fick ordet och menade att ”mäns våld mot kvinnor” är det yttersta uttrycket för det kvinnoförtryck som finns i samhället. Detta är en känslig fråga och jag kan hålla med om att en kvinna som blir slagen av sin make förtrycks av denne, men hon förtrycks inte av män som grupp, utan av sin make. Det är han som ska axla ansvaret för vad han gjort och ta sitt straff, vanliga hederliga män som intet gjort ska för den skull inte pekas ut som förtryckare och att de drar fördel av vad en mycket liten grupp män ställer till med, lika lite som jag som kvinna ska skuldbeläggas för vad en minoritet kvinnor gör.

Gudrun började tala om det stora mörkertalet av kvinnomisshandlar, trakasserier och våldtäkter som inte anmäls, ett mörkertal som sätts så högt som till 75 %. Retorikern Göran Hägg avslöjade mörkertalsknepet härförleden i Aftonbladet, vilket är ett fuskknep som enkelt kan tas till användning för att vinna publikens förtroende. Det finns inga mörkertal som kan fastställas, kanske endast 10 % av alla misshandlar anmäls, men det kan lika bra vara så att 90 % av dem kommer till snutens kännedom. Enligt Hägg ska åhöraren kunna avslöja knepet genom att begära statistik och därmed förvilla talaren. Jag försökte, men fick inte ordet…

Gudrun talade även om ett nytt fenomen i krig, trupperna våldtar fiendens kvinnor för att kränka sina motståndare, något som var vanligt förekommande på Balkan. Vad Gudrun inte vet är att detta inte är en nymodighet, det har förekommit i alla tider, vilket krigsforskaren Bachrach påpekat. Läs gamla krönikor från folkvandringstid och fenomenet dyker upp… detta är således inte ett resultat av det moderna patriarkatet.

Under den sista halvtimmen behandlades begreppen feminism kontra jämställdhet. Som vi vet tycker Gudrun och hennes gäng inte om det sistnämnda ordet, eftersom det har satt sin prägel på politiken de senaste decennierna och hon förfasas över det faktum att det bygger på ett försök till samförstånd mellan kvinnor och män. Jämställdhetspolitiken är enligt Gudrun inriktad på att det inte finns någon konflikt mellan könen och att kvinnors villkor kan förbättras genom stegvisa reformer. Gudruns resonemang för tankarna till den konflikt som präglade socialdemokratin för 100 år sedan, det fanns då två vägar att gå: reformism eller kommunism. SAP valde reformismen och accepterade den demokratiska parlamentarismen och de reformer som genomfördes skedde utan konfrontation mellan olika schatteringar på barrikaderna. Utvecklingen i de kommunistiska länderna, vars grund vilade på revolutionen, visade sig ohållbar, det stora flertalet fick det sämre medan pamparna fick det bättre. Svensk politik har präglats av försök till samförstånd, kompromisser och kohandel. Det är samtalen och kompromissökandet som kännetecknar de parlamentariska demokratierna i väst, inte den kamp och det konfliktsökande som Gudrun föredrar. På jämställdhetsområdet har kvinnan fått det bättre hela tiden, men det är inte nog. Gudrun har kvar sina ideologiska rötter i 70-talets avgrundsvänster och efter att kommunismen föll har hon nu fått en ypperlig chans att förespråka ”patriarkatets” död istället för kapitalismens.

Gudrun anser att män vägrar se sig som en grupp och att det är något de måste inse att de är. Men tänk om det är så att medborgarna i gemen vill behandlas som individer? Både män och kvinnor. Vad Gudrun vill pracka på oss är att vi är sociala konstruktioner, hon erkänner öppet att hon ”avskyr murkna gamla professorsgubbar (Hesslow?) som talar om biologiska skillnader i hjärnan mellan könen. Hon menar att det bara är ett sätt att befästa gamla könsstereotypier, vad hon inte vågar inse är att de egna idéerna om sociala konstruktioner också kan drivas till sin obehagliga spets. Begreppet sociala konstruktioner är en släkting till marxismens idéer om den sociala och formbara människan, något som man experimenterade med i Sovjet när ”homo sovjeticus” skulle frammodelleras och där Lysenko sågs som den stora vetenskapliga profeten. Dessa tänkesätt ledde till misär och förtryck under partiets ledning. Överdrivet prat om sociala konstruktioner har mer gemensamt med den ”rena” biologismen än Gudrun vill ana. Jag försökte begära ordet, eftersom jag ville påpeka farorna med detta resonemang och ta fram fallet Brenda- David som illustration, men det gick inte. Däremot tilläts en tjej svamla om rosa och blåa babykläder. Gudrun hängde på tankekedjan och sa att redan från timme ett påbörjas skapandet av barnets könsidentitet genom de förväntningar föräldrarna har på respektive kön. Jag undrar om den lille egentligen bryr sig om färgen på kläderna och sättet föräldrarna håller sitt barn… Hur mycket påverkar det en vuxen kvinna eller mans identitet? Hmm… annan forskning har ju visat att de första åren inte i någon hög grad präglar den vuxnes personlighet, tvärtom är enäggstvillingar som växt upp på andra platser utan kännedom om den andre mer lika varandra än de ”syskon” de växt upp med.

Gudrun avslutade sitt föredrag genom att prata om den revolution hon vill se inom sin livstid. Förändringar i klassrelationerna och de andra systemen kan ske utan att patriarkatet förtvinar. Hon vill se ett samhälle där alla anses vara lika värda, med fria människor som lämnat idéerna om dominans bakom sig, både inom den offentliga och privata sfären. Revolutionen är den enda vägen dit, några reformer är det inte tal om. Kampen ska föras på alla arenor, även inom parlamentet och det är huvudmotivet bakom F!. Det går inte att fortsätta driva jämställdhetspolitik som syftar på att höja kvinnorna till männens nivå, utan det handlar om att männens privilegier ska minska. Gudrun jämför detta med ett gungbräde, kvinnorna ska inte upp utan männen ska ner. När hon talade om detta smålog jag. Är det inte så att männens ställning dalar när kvinnorna rör sig uppåt? När kvinnorna tar för sig och befinner sig på uppmarsch minskas inte då männens inflytande? Ser hon inte att det går ihop? Vad hon än pratar om så gäller jämställdhetsprincipen utan att den s k kampen mot män behöver föras.

Slutligen vill jag säga att myntet trillade ner i mitt inre kassaskåp när jag ägnade två timmar åt mitt liva att lyssna på Gudrun. Hon är arrogant och är duktig på att hålla monologer, hon har svårt att svara på kritiska frågor, antingen påstår hon att de inte hör ihop med sammanhanget eller så mumlar hon. Det värsta är kanske arrogansen och oviljan att acceptera att det finns kritiker. Hennes agerande liknar de akademiska elitfeministerna när de kallar Rothstein som okunnigt gubbslem, trots att hans kritik oftast är mild. Gudruns världsbild står fast och det har jag inga problem med, men samtidigt måste hon lära sig att acceptera att motståndet mot radikalfeminismen och dess auktoritära anspråk är stort. Hon är en duktig retoriker, men hon har svårt för att bemöta de personer som avslöjar hennes knep och okunskap.

Det bästa sättet att uppmärksamma de negativa dragen hos radikalfeminismen är inte att stå och dela ut flygblad till de redan ”upplysta” personer som kommer för att lyssna till Gudrun. Det bästa sättet är att följa med dem in i lokalen, lyssna och ifrågasätta. Det var vad jag gjorde den 6 april 2005.

”För vi har ju åsiktsfrihet i Sverige” och den gäller även i lokaler där det kryllar av radikala feminister.

Emma R- afeminist