Monodialog med Gudrun

Monodialog med Gudrun

Igår, onsdagen den 6 april, fick helsingborgarna åter igen möjligheten att lyssna på landets mesta elitfeminist, Gudrun Schyman. Detta tillfälle kunde varken jag eller min kollega missa så därför bestämde vi oss för att åka ner till kongresscenter för att lyssna på radikalfeminismens främsta språkrör.

Folket samlades i lokalen minutrarna innan drottningen steg upp på podiet. Självfallet var cirka 90 % av alla församlade kvinnor, resten män, men glöm inte att det också fanns en ”social man” i publiken, nämligen jag Emma R. I andra nättidningar har jag läst att Gudrun brukar dra fullt hus, att folk får trängas längs väggarna eftersom sittplatserna är fullsatta, så var dock inte fallet denna tidiga vårkväll. Maximalt rörde det sig om cirka 150 personer, de flesta äldre kvinnor verksamma inom kommunen och unga feminister av vänsterkulör.

Gudrun skulle tala om feminismens roll i politiken och hon inledde med att diskutera den feministiska stereotypen, en feminist i allmänna ordalag beskrivs som en vulgär sur manshatare som ej rakar sig under armarna. Redan under ingressen började Gudrun tala om de intressen som ligger bakom denna stereotyp utan att utveckla det fullt ut, men självfallet är det underförstått att det ligger i patriarkatets intresse.

Gudrun vill se ett samhälle byggt på principen om allas lika värde och att kön inte ska spela någon roll. De här tankarna genomsyrar redan vår konstitution och är inget unikt för hennes vidkommande. Hon menade att det handlar om mänskliga rättigheter där det slås fast att varken kvinnor eller män ska diskrimineras och i längden anser hon att det handlar om demokrati. Detta koncept anser jag dock ha utvecklats till ett gummibegrepp fjärran från sin ursprungliga betydelse. Idag är det ju demokratiskt när en kvinna tar en man bakifrån med ett s k strap-on, i varje fall enligt sexologen Katerina Janouch, likaså anser Gudrun och company att kvotering är en demokratisk fråga, trots att den bryter mot de dess spelregler. Demokrati handlar om det sätt på vilket en stat styrs med allmän och lika rösträtt, fri åsiktsbildning och frihet från tvång. Lagligt sanktionerad diskriminering är således inte någon fråga om demokrati. Gudrun menar också att kvinnan i alla tider har kämpat för sina rättigheter (en historiesyn som inte är vederlagd inom vetenskapen) medan män har strävat efter att hålla kvinnan tillbaka. Feminismen har inte tusentals år på nacken, den föddes under upplysningstiden och under denna period kämpade kvinnorna för att få samma rättigheter (och skyldigheter) som män, den symboliserade snarare det ord vi använder idag: ”jämställdhet”. Den ideologi Gudrun bygger sina analyser på föddes i 68-vänsterns kölvatten och inget annat. Vad hon inte heller vill inse är att flertalet män också saknade grundläggande rättigheter att delta i samhällsstyret, rösträttsreformerna under de två första decennierna på 1900-talet var ett resultat av män och kvinnors strävan efter att bli fullgoda medborgare. Vad många inte tänker på är att vi inte ens med reformerna 1918-1921 fick lika och allmän rösträtt, fängelsekunder, personer som fick socialhjälp och de som saknade arbete stod utanför rösträtten i ytterligare ett par p g a rösträttsstrecken. Här fanns det både män och kvinnor…

Efter att ha talat om demokrati gick Gudrun in på en av sina favoritfrågor, idén om att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden, det handlar inte om att hon särbehandlas inom ett par begränsade sfärer, nej kvinnor förtrycks på alla områden, inom det offentliga och det privata. För en gång skull valde Gudrun att inte plocka fram klyschan om att kvinnor tjänar 80 % av männens löner, utan istället argumenterade hon för att kvinnor tjänar 8-10 % lägre än män även om lönerna räknas upp till heltid. Denna procentsats kallar hon snopptillägg. Feministdrottningen är oroad då hon ser en backlash i utvecklingen sedan 90-talet, men det bekommer inte henne att närmare analysera varför. En av de tankar jag har är att det beror på krisen under 90-talet som drabbade den offentliga sektorn hårt. Det skiljer 3500 kr i månaden mellan en manlig verkstadsarbetare och en undersköterska. Gudrun: Ser du inte nyanserna? Är det en sjuksköterska du jämför med eller är det inte en undersköterska? Visste du inte att sjuksköterskornas löner tillhör de som ökat mest på senare år?

I detta läge ställde jag en fråga till Gudrun. Jag undrade om inte var så att hennes tidigare parti sanktionerat de låga kvinnolönerna med sin politiska styrning. Den offentliga sektorn, där vård och omsorg ingår har i princip en arbetsgivare: politikerna. Vidare menade jag att man borde ställa sig frågan om en byggjobbare haft högre lön om byggbranschen lytt under ett offentligt monopol. Jag tror nämligen att det skulle ha medfört att skillnaden mellan mans- och kvinnolönerna varit betydligt mindre. Kvinnor i offentliga sektorn har ju i det stora endast en arbetsgivare som dessutom tillhör de sämsta i landet. Jag menade, i likhet med liberalfeministerna, att ”monopolet” motverkar en positiv utveckling. Gudrun ville inte svara på frågan, hon slingrade sig och avsnoppade mina frågor med att det visst finns flera arbetsgivare i denna sektor. Fel sa jag och plockade fram ett par exempel på sjuksköterskor som ökade sina löner med ett par tiotals procent genom att gå till bemanningsbranschen, en bransch som är avskydd bland vänsterfolket.

Gudruns eget designade svar på frågan handlar om att kvinnors låga löner beror på patriarkatet nedvärderar kvinnors arbete. En kvinna ställde en fråga om det höga skattetryck vi har på låga löner är rimligt, detta avfärdade Gudrun utan att svara på frågan, för det hörde ju inte till den fråga hon diskuterade för tillfället. Skatterna betyder mycket för hennes politik (dock ej som privatperson) och då hon inte kan instämma väljer hon att arrogant negligera frågan.

Föräldraförsäkringen ligger Gudrun nära hjärtat och den är enligt henne en av orsakerna till diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden. Kvinnan tar ut 83 % av den och därför leder det automatiskt till lägre löner. Den enda lösningen är att kvotera den rakt av. Här gick jag åter igen in och kontrade. Fler kvinnor än män är nöjda med dagens system, män vill i högre utsträckning dela på försäkringen. Gudrun ansåg att det kunde bero på att män också lider av de patriarkala strukturerna. Hmm, men om upphovsmännen lider, finns det då ett patriarkat? Jag sa att jag också ville ha svar på frågan varför fler kvinnor är nöjda än män och det avfärdades av Gudrun som ett bevis på att de statistiska undersökningar som ställt frågan är oseriösa. Tvungen var jag att påpeka att undersökningen utförts av en statlig myndighet, RFV, och inte på Aftonbladets hemsida. Denna kritik negligerades självfallet… det som passar in i hennes mall är sant, det som pekar på annat avfärdas som trams.

Något som irriterar mig när det gäller talet om föräldraförsäkringen är att barn ses som en börda, en slit och slängprodukt som förstör karriären. Många underbetalda kvinnor vill ta ut försäkringen för att få en andhämtningspaus, för att slippa slava för en billig penning under en längre tid. Ett år fritt från ett tungt jobb ses som en fördel, och vem tycker inte det? Gudrun menade att forskning visat att män med låga löner tar ut mindre föräldraledighet än män med höga löner. Har Gudrun inte tänkt på att detta kan bero på att de lågavlönade makarnas fruar som också är underbetalda försvarar sin rätt att ta ledigt?

Vi satt och väntade på snacket om de patriarkala strukturerna, kvinnans underordning och könsmaktsordningen och i mitten av föredraget dök de upp. Dags för cirkelritning och graderade y-axlar. Gudrun inledde med att förklara varför vissa grupper diskrimineras, termerna ”vi” och ”dem” används flitigt i dessa sammanhang. Kvinnor förtrycks i egenskap av sitt kön och det hela handlar om makt, ett begrepp som även det förvandlats till ett gummiband. Systemet bygger i sin tur på begreppet dominans, i dagens samhälle är det män som dominerar kvinnor och här vilar roten till könskonflikten. Gudrun sa också ett par ord om kvinnoförtryckets ursprung, det är 5000-6000 år gammalt och är enligt henne bevisat av den arkeologiska och historiska forskningen. Jag känner igen dessa tankar, de proklamerades av personer som Engels, Bachofen och vidareutvecklades av rödstrumporna. Problemet är bara det att det är en myt, något jag ville invända emot, men självfallet fick jag inte ordet (knappt någon heller) utan Gudrun valde att prata på. Hon vågade dock erkänna att hennes historiekunskaper är bristfälliga och det insåg jag tidigt, eftersom jag har läst tre terminer historia i Lund.

Och nu kommer jag in på Gudruns tavelkludd. Enligt henne finns det fyra betydande maktordningar i samhället. De är:

Klass: konflikten mellan arbete-kapital. Klassystemet bildar en struktur som bygger upp det ekonomiska ordningen. Detta system innefattar flera olika intressen, som oftast är motstridiga men som kan överkommas genom diskussion och beslut i parlamenten. Hon talade om den klassiska höger- vänsterskalan. Klasskampen är än år 2005 levande, ja så talade en person som har påstått att hon aldrig varit kommunist, trots engagemang i Marxist-leninistiska kampförbundet på 70-talet. Och fortfarande talar hon således om klasskamp.
Etnicitet: de vita ställs mot de färgade. Majoriteten diskriminerar minoriteten som utsätts för en systematisk diskriminering på strukturell grund. De färgade är inte önskade i samhället.
Sexuell läggning: heterosexuella står mot HBT-personer, som får stämpeln avvikande. Heteronormativiteten är den rätta mallen och genomsyrar samhället, vilket förtrycket personer med en annan läggning.
Funktionshinder: En grupp som anses vara mindre värd p g a minskad funktionsförmåga.

Här har vi fyra system, men var är patriarkatet? Jo det genomsyrar och läggs över de andra förtryckarsystemen som taket på ett hus. Inom alla grupper förtrycks kvinnor som kvinnor av män. De blir kön medan män är människor, utan att Gudrun uppmärksammat att begreppet människa tillhör det feminina språkgenuset i svenskan. Vad kan man inte göra än att reagera? Jag lyfte upp min högerhand och fick ordet för en gång skull. Som kritisk tänkande vågade jag påstå att Gudruns universalmodell var ytterst förenklad med tanke på det komplexa och mångfaldiga samhälle vi lever i. Hon svarade att modellen var generell och att den ger en god bild av samhället, kvinnorna är förtryckta inom alla system och män bär skulden, genom att krossa patriarkatet frigörs de övriga, något som påminner om Engels syn på kvinnans frigörelse, när socialismen inträder frigörs kvinnan automatiskt. Jag pekade på att det i så fall finns många som utsätts för dubbelt , trippelt förtryck etc. Och hur ska man då mäta graden av förtryck? För vem av dessa tre är mest förtryckt: En heterosexuell kvinna från medelklass som har ett dolt handikapp? En vit, heterosexuell kille med en grav synskada? Eller en homosexuell man som driver ett eget företag? Jag ställde dessa frågor till Gudrun, men hon hävdade att hon inte förstod frågan och sa inget mer, bara att det finns små avvikelser. Vad hon inte insett är att det går att leka med hennes modell, vilket mitt exempel var ett försök till. För är inte t ex en färgad homosexuell man som arbetar som städare mer förtryckt än en vit medelålders kvinna som Gudrun? Etc etc etc…………. För att kunna hålla reda i en sådan röra krävs ett förtrycksindex, och vem vill ha det, egentligen?

Jag måste ytterligare påpeka att jag inte känner mig förtryckt, att undersökningar har visat att de flesta unga tjejer inte heller instämmer i det påståendet. Jag frågade Gudrun hur jag ska gå till väga för att få det rätta feministiska medvetandet eller att jag möjligen är en förtappad ”social man”, d v s en könsförrädare. Då skrattade publiken och det var också meningen. En tjej bakom mig reagerade och hon menade att hon kommit till insikt om att hon förtrycks p g a sitt kön. Jag undrade hur hon definierar begreppet och hon svarade att det innebär att en grupp håller en annan nere och att den förtryckta gruppen inte ser detta eftersom de föds in i förtrycket. Problemet med sådana här kollektiva resonemang är att personer som tillhör den överordnade gruppen automatiskt får en ond stämpel i pannan, trots att flertalet av dem lever på samma nivå som kvinnor i stort. Män blir skyldiga och ansvariga för hennes subjektiva uppfattning.

Gudrun blev irriterad på Emma och snäste ”det är ju tur att vi har åsiktsfrihet i Sverige och i denna lokal”. Här talar elitfeministen, de som ej har sett ljuset, de som opponerar på Gudrun, de som har en annan världsbild än radikalfeministerna hade inte varit välkomna i ett radikalfeministiskt Sverige. Jag hade så gärna emigrerat om det blivit verklighet. Med Gudruns förtrycksbegrepp skulle detta vara ett utslag av åsiktsförtryck… lugn lugn jag simmar lugnt.

En annan tjej fick ordet och menade att ”mäns våld mot kvinnor” är det yttersta uttrycket för det kvinnoförtryck som finns i samhället. Detta är en känslig fråga och jag kan hålla med om att en kvinna som blir slagen av sin make förtrycks av denne, men hon förtrycks inte av män som grupp, utan av sin make. Det är han som ska axla ansvaret för vad han gjort och ta sitt straff, vanliga hederliga män som intet gjort ska för den skull inte pekas ut som förtryckare och att de drar fördel av vad en mycket liten grupp män ställer till med, lika lite som jag som kvinna ska skuldbeläggas för vad en minoritet kvinnor gör.

Gudrun började tala om det stora mörkertalet av kvinnomisshandlar, trakasserier och våldtäkter som inte anmäls, ett mörkertal som sätts så högt som till 75 %. Retorikern Göran Hägg avslöjade mörkertalsknepet härförleden i Aftonbladet, vilket är ett fuskknep som enkelt kan tas till användning för att vinna publikens förtroende. Det finns inga mörkertal som kan fastställas, kanske endast 10 % av alla misshandlar anmäls, men det kan lika bra vara så att 90 % av dem kommer till snutens kännedom. Enligt Hägg ska åhöraren kunna avslöja knepet genom att begära statistik och därmed förvilla talaren. Jag försökte, men fick inte ordet…

Gudrun talade även om ett nytt fenomen i krig, trupperna våldtar fiendens kvinnor för att kränka sina motståndare, något som var vanligt förekommande på Balkan. Vad Gudrun inte vet är att detta inte är en nymodighet, det har förekommit i alla tider, vilket krigsforskaren Bachrach påpekat. Läs gamla krönikor från folkvandringstid och fenomenet dyker upp… detta är således inte ett resultat av det moderna patriarkatet.

Under den sista halvtimmen behandlades begreppen feminism kontra jämställdhet. Som vi vet tycker Gudrun och hennes gäng inte om det sistnämnda ordet, eftersom det har satt sin prägel på politiken de senaste decennierna och hon förfasas över det faktum att det bygger på ett försök till samförstånd mellan kvinnor och män. Jämställdhetspolitiken är enligt Gudrun inriktad på att det inte finns någon konflikt mellan könen och att kvinnors villkor kan förbättras genom stegvisa reformer. Gudruns resonemang för tankarna till den konflikt som präglade socialdemokratin för 100 år sedan, det fanns då två vägar att gå: reformism eller kommunism. SAP valde reformismen och accepterade den demokratiska parlamentarismen och de reformer som genomfördes skedde utan konfrontation mellan olika schatteringar på barrikaderna. Utvecklingen i de kommunistiska länderna, vars grund vilade på revolutionen, visade sig ohållbar, det stora flertalet fick det sämre medan pamparna fick det bättre. Svensk politik har präglats av försök till samförstånd, kompromisser och kohandel. Det är samtalen och kompromissökandet som kännetecknar de parlamentariska demokratierna i väst, inte den kamp och det konfliktsökande som Gudrun föredrar. På jämställdhetsområdet har kvinnan fått det bättre hela tiden, men det är inte nog. Gudrun har kvar sina ideologiska rötter i 70-talets avgrundsvänster och efter att kommunismen föll har hon nu fått en ypperlig chans att förespråka ”patriarkatets” död istället för kapitalismens.

Gudrun anser att män vägrar se sig som en grupp och att det är något de måste inse att de är. Men tänk om det är så att medborgarna i gemen vill behandlas som individer? Både män och kvinnor. Vad Gudrun vill pracka på oss är att vi är sociala konstruktioner, hon erkänner öppet att hon ”avskyr murkna gamla professorsgubbar (Hesslow?) som talar om biologiska skillnader i hjärnan mellan könen. Hon menar att det bara är ett sätt att befästa gamla könsstereotypier, vad hon inte vågar inse är att de egna idéerna om sociala konstruktioner också kan drivas till sin obehagliga spets. Begreppet sociala konstruktioner är en släkting till marxismens idéer om den sociala och formbara människan, något som man experimenterade med i Sovjet när ”homo sovjeticus” skulle frammodelleras och där Lysenko sågs som den stora vetenskapliga profeten. Dessa tänkesätt ledde till misär och förtryck under partiets ledning. Överdrivet prat om sociala konstruktioner har mer gemensamt med den ”rena” biologismen än Gudrun vill ana. Jag försökte begära ordet, eftersom jag ville påpeka farorna med detta resonemang och ta fram fallet Brenda- David som illustration, men det gick inte. Däremot tilläts en tjej svamla om rosa och blåa babykläder. Gudrun hängde på tankekedjan och sa att redan från timme ett påbörjas skapandet av barnets könsidentitet genom de förväntningar föräldrarna har på respektive kön. Jag undrar om den lille egentligen bryr sig om färgen på kläderna och sättet föräldrarna håller sitt barn… Hur mycket påverkar det en vuxen kvinna eller mans identitet? Hmm… annan forskning har ju visat att de första åren inte i någon hög grad präglar den vuxnes personlighet, tvärtom är enäggstvillingar som växt upp på andra platser utan kännedom om den andre mer lika varandra än de ”syskon” de växt upp med.

Gudrun avslutade sitt föredrag genom att prata om den revolution hon vill se inom sin livstid. Förändringar i klassrelationerna och de andra systemen kan ske utan att patriarkatet förtvinar. Hon vill se ett samhälle där alla anses vara lika värda, med fria människor som lämnat idéerna om dominans bakom sig, både inom den offentliga och privata sfären. Revolutionen är den enda vägen dit, några reformer är det inte tal om. Kampen ska föras på alla arenor, även inom parlamentet och det är huvudmotivet bakom F!. Det går inte att fortsätta driva jämställdhetspolitik som syftar på att höja kvinnorna till männens nivå, utan det handlar om att männens privilegier ska minska. Gudrun jämför detta med ett gungbräde, kvinnorna ska inte upp utan männen ska ner. När hon talade om detta smålog jag. Är det inte så att männens ställning dalar när kvinnorna rör sig uppåt? När kvinnorna tar för sig och befinner sig på uppmarsch minskas inte då männens inflytande? Ser hon inte att det går ihop? Vad hon än pratar om så gäller jämställdhetsprincipen utan att den s k kampen mot män behöver föras.

Slutligen vill jag säga att myntet trillade ner i mitt inre kassaskåp när jag ägnade två timmar åt mitt liva att lyssna på Gudrun. Hon är arrogant och är duktig på att hålla monologer, hon har svårt att svara på kritiska frågor, antingen påstår hon att de inte hör ihop med sammanhanget eller så mumlar hon. Det värsta är kanske arrogansen och oviljan att acceptera att det finns kritiker. Hennes agerande liknar de akademiska elitfeministerna när de kallar Rothstein som okunnigt gubbslem, trots att hans kritik oftast är mild. Gudruns världsbild står fast och det har jag inga problem med, men samtidigt måste hon lära sig att acceptera att motståndet mot radikalfeminismen och dess auktoritära anspråk är stort. Hon är en duktig retoriker, men hon har svårt för att bemöta de personer som avslöjar hennes knep och okunskap.

Det bästa sättet att uppmärksamma de negativa dragen hos radikalfeminismen är inte att stå och dela ut flygblad till de redan ”upplysta” personer som kommer för att lyssna till Gudrun. Det bästa sättet är att följa med dem in i lokalen, lyssna och ifrågasätta. Det var vad jag gjorde den 6 april 2005.

”För vi har ju åsiktsfrihet i Sverige” och den gäller även i lokaler där det kryllar av radikala feminister.

Emma R- afeminist