Så lätt blev Piteå-uppropet fel...
Jag kan inte sluta förundras över den radikalfeministiska logiken. Den går kortfattat ut på:
Vi önskar och kräver att X reagerar mot Y eftersom det är ett tecken på Z, som X drar nytta av, men när X minsann tar tag i saken och reagerar mot Y så blir det ytterligare ett tecken på Z.
Detta var vad jag lärde mig tisdagen den 12 april 2005 av diskussionen om Piteå-uppropet i SVT Debatt.
I det stora hela anser jag att männen som startade detta upprop gjorde rätt, det är moraliskt fördelaktigt att tillsammans resa sig upp och agera mot det grova våld som alltmer har kommit att prägla vårt samhälle. Männen i Piteå valde att handla mot en specifik våldsform, d v s mäns våld mot kvinnor och jag blir alltid glad och förundrad när människor tillsammans iakttar en sund ståndpunkt. Mordet i Piteå kostade ett människoliv, ett liv för mycket gick till spillo och hovrättens dom var därför riktig. Det finns aldrig några förmildrande omständigheter när det gäller mord.
Vad jag har problem med är den kollektiva skuldbeläggning som idag riktas mot män överlag, det osar nämligen ”farlig lära”. En oskyldig människa ska ALDRIG drabbas av något som ett fåtal i samma ”grupp” utsätter en ”medlem” i en annan grupp för. Det kollektiva skuldbeläggandet är en farlig tankeform, ja det är själva embryot som kan leda till ödesdigra handlingar. Vår historia har visat vad som kan hända om sjuka människor gör slag i saken, det mest varnande exempel är nog Hitler. På tjugotalet gav han uttryckt för sitt judehat i skrift, på trettiotalet kom han till makten och inga barriärer kunde hindra honom från att realisera det han tidigare präntat ned med bokstäver ett decennium tidigare. Jag säger inte att radikalfeminismen är totalitär, vad jag säger är att jag ser ett embryo som skulle kunna utnyttjas i en sjuk människas syften. Valerie Solanas menade allvar med det hon skrev i SCUM-manifestet, hon sköt en man för att han var man: Andy Warhol. Sådana som hon vill hellre plocka fram pistolen ur byxfickan än att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Snacket om en könsmaktsordning uppvisar de drag jag ovan skisserade i kursiv. Denna teori blir svaret på alla de frågor som radikala feminister ställer om samhället i stort, likt en amöba kan patriarkatsteorin omforma sig till att passa de frågeställningar som poppar upp. Freud tänkte likadant, om patienten erkände att denne kände sig dragen till sin mor i femårsåldern verifierades hans tes, om patienten däremot nekade kunde Freud styrka sin tes genom att lägga in en ”hjälpteori”, patienten förträngde nämligen sin ”attraktion”. Flummet om patriarkatet bygger på samma logik. Ta t ex det här om kvinnliga domares förmåga att i högre grad frikänna våldtäktsmän än sina manliga dito. Enligt rödstrumporna beror det på att de kvinnliga domarna ”överkompenserar” sitt kön. Denna fråga lyste dock med sin frånvaro: Kan det bero på att manliga domare ”underkompenserar” sitt kön? Enligt rödstrumporna beror överkompenserandet på patriarkatet, men det kan likväl bero på den press som de manliga domarna har på sig. Utsätts de då för ett systematiskt feministiskt strukturellt förtryck? För att använda de rätta orden.
I programmet framkom det att en mansjour bildats i de norrländska skogarna. En av de aktiva där bekräftade att män ringer till dem och berättar att de blir slagna och psykiskt misshandlade av sina kvinnor. Jag tillhör dem som tror att detta är lika vanligt som mäns våld mot kvinnor, även om våldet kanske inte är lika grovt, om inte tillhyggen används. Denna våldstyp uppmärksammas inte i det Sverige vars nya statsreligion inte längre tillhör Luther utan Schyman och hennes gäng. I debatten togs ett klart exempel upp, det handlade om den kvinna som slog ihjäl sin ex-älskare i Kalmar härförleden. Så vitt jag vet var även det straff hon utmättes ett skämt. Och så sitter där en ROKS:are Eva Engman i studion och hävdar på fullt allvar att de kvinnor som slår ihjäl sina män gör det för att de under en längre tid utsatts för trakasserier och våld av just den man de avrättar. Det ligger kanske en viss sanning i det när det gäller enstaka fall, men det är definitivt inte hela sanningen. De kvinnor som agerar i nödvärn vilket resulterar i mannens död tillhör en annan kategori. Kalmar-kvinnan uppvisade ett liknande beteende som de män som avrättar sina kärestor: hon var manipulativ, svartsjuk, våldsam, saknade empati och spärrar. Dessa symptom är kännetecken för en antisocial, ja en psykopatisk personlighet. Att påstå att dessa egenskaper är normala bland kvinnor är befängt! Att påstå att de är normala manliga kännetecken är lika absurt! Den enda skillnaden är att det i dagens Sverige är accepterat att klistra sådana karakteristika på det manliga könet. Läs bara betänkandet Slag i luften så finner ni det, där riktas nämligen kritik mot de myndigheter som utgår ifrån ”avvikelseteorierna”. Utredningen går förresten att ladda hem från Regeringens hemsida. Ett tips!
ROKS och dess radikalfeministiska väpnare har i åratal klagat över att männen inte tar sitt ansvar när det gäller mäns våld mot kvinnor. Piteå-uppropet blev ett svar på det som skett på orten, men också en replik på ROKS uppfattning i ansvarsfrågan. Många tyckte att det var ett bra initiativ, jag likaså. 150 män var med vid starten, medierna uppmärksammade uppropet och fler lokalgrupper startades. Men vad blir då Eva Engmans svar? Jo, hon och många andra radikalfeminister grämer sig över medieuppmärksamheten. Det krävdes bara ett initiativ med 150 medverkande män för att hela mediesverige skulle vakna, medan ROKS förbigås med tystnad, trots att denna organisation är en tung remissinstans som t o m fått några av sina idéer upptagna i brottsbalken. Sexköpslagen och den senaste kvinnofridslagstiftningen har kvinnojourerna som upphovsmän och ändå så klagas det över att ”mansuppropet” uppmärksammas på riksnivå. Eva Engman ansåg således att uppropets höga nyhetsvärde berodde på de patriarkala strukturerna. Tala om dubbelbestraffning á la Berit Aas manliga härskartekniker. Damn you if you do, damn you if you don´t! Och så var vi tillbaka där cirkeln började.
//Emma R- afeminist
Vi önskar och kräver att X reagerar mot Y eftersom det är ett tecken på Z, som X drar nytta av, men när X minsann tar tag i saken och reagerar mot Y så blir det ytterligare ett tecken på Z.
Detta var vad jag lärde mig tisdagen den 12 april 2005 av diskussionen om Piteå-uppropet i SVT Debatt.
I det stora hela anser jag att männen som startade detta upprop gjorde rätt, det är moraliskt fördelaktigt att tillsammans resa sig upp och agera mot det grova våld som alltmer har kommit att prägla vårt samhälle. Männen i Piteå valde att handla mot en specifik våldsform, d v s mäns våld mot kvinnor och jag blir alltid glad och förundrad när människor tillsammans iakttar en sund ståndpunkt. Mordet i Piteå kostade ett människoliv, ett liv för mycket gick till spillo och hovrättens dom var därför riktig. Det finns aldrig några förmildrande omständigheter när det gäller mord.
Vad jag har problem med är den kollektiva skuldbeläggning som idag riktas mot män överlag, det osar nämligen ”farlig lära”. En oskyldig människa ska ALDRIG drabbas av något som ett fåtal i samma ”grupp” utsätter en ”medlem” i en annan grupp för. Det kollektiva skuldbeläggandet är en farlig tankeform, ja det är själva embryot som kan leda till ödesdigra handlingar. Vår historia har visat vad som kan hända om sjuka människor gör slag i saken, det mest varnande exempel är nog Hitler. På tjugotalet gav han uttryckt för sitt judehat i skrift, på trettiotalet kom han till makten och inga barriärer kunde hindra honom från att realisera det han tidigare präntat ned med bokstäver ett decennium tidigare. Jag säger inte att radikalfeminismen är totalitär, vad jag säger är att jag ser ett embryo som skulle kunna utnyttjas i en sjuk människas syften. Valerie Solanas menade allvar med det hon skrev i SCUM-manifestet, hon sköt en man för att han var man: Andy Warhol. Sådana som hon vill hellre plocka fram pistolen ur byxfickan än att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Snacket om en könsmaktsordning uppvisar de drag jag ovan skisserade i kursiv. Denna teori blir svaret på alla de frågor som radikala feminister ställer om samhället i stort, likt en amöba kan patriarkatsteorin omforma sig till att passa de frågeställningar som poppar upp. Freud tänkte likadant, om patienten erkände att denne kände sig dragen till sin mor i femårsåldern verifierades hans tes, om patienten däremot nekade kunde Freud styrka sin tes genom att lägga in en ”hjälpteori”, patienten förträngde nämligen sin ”attraktion”. Flummet om patriarkatet bygger på samma logik. Ta t ex det här om kvinnliga domares förmåga att i högre grad frikänna våldtäktsmän än sina manliga dito. Enligt rödstrumporna beror det på att de kvinnliga domarna ”överkompenserar” sitt kön. Denna fråga lyste dock med sin frånvaro: Kan det bero på att manliga domare ”underkompenserar” sitt kön? Enligt rödstrumporna beror överkompenserandet på patriarkatet, men det kan likväl bero på den press som de manliga domarna har på sig. Utsätts de då för ett systematiskt feministiskt strukturellt förtryck? För att använda de rätta orden.
I programmet framkom det att en mansjour bildats i de norrländska skogarna. En av de aktiva där bekräftade att män ringer till dem och berättar att de blir slagna och psykiskt misshandlade av sina kvinnor. Jag tillhör dem som tror att detta är lika vanligt som mäns våld mot kvinnor, även om våldet kanske inte är lika grovt, om inte tillhyggen används. Denna våldstyp uppmärksammas inte i det Sverige vars nya statsreligion inte längre tillhör Luther utan Schyman och hennes gäng. I debatten togs ett klart exempel upp, det handlade om den kvinna som slog ihjäl sin ex-älskare i Kalmar härförleden. Så vitt jag vet var även det straff hon utmättes ett skämt. Och så sitter där en ROKS:are Eva Engman i studion och hävdar på fullt allvar att de kvinnor som slår ihjäl sina män gör det för att de under en längre tid utsatts för trakasserier och våld av just den man de avrättar. Det ligger kanske en viss sanning i det när det gäller enstaka fall, men det är definitivt inte hela sanningen. De kvinnor som agerar i nödvärn vilket resulterar i mannens död tillhör en annan kategori. Kalmar-kvinnan uppvisade ett liknande beteende som de män som avrättar sina kärestor: hon var manipulativ, svartsjuk, våldsam, saknade empati och spärrar. Dessa symptom är kännetecken för en antisocial, ja en psykopatisk personlighet. Att påstå att dessa egenskaper är normala bland kvinnor är befängt! Att påstå att de är normala manliga kännetecken är lika absurt! Den enda skillnaden är att det i dagens Sverige är accepterat att klistra sådana karakteristika på det manliga könet. Läs bara betänkandet Slag i luften så finner ni det, där riktas nämligen kritik mot de myndigheter som utgår ifrån ”avvikelseteorierna”. Utredningen går förresten att ladda hem från Regeringens hemsida. Ett tips!
ROKS och dess radikalfeministiska väpnare har i åratal klagat över att männen inte tar sitt ansvar när det gäller mäns våld mot kvinnor. Piteå-uppropet blev ett svar på det som skett på orten, men också en replik på ROKS uppfattning i ansvarsfrågan. Många tyckte att det var ett bra initiativ, jag likaså. 150 män var med vid starten, medierna uppmärksammade uppropet och fler lokalgrupper startades. Men vad blir då Eva Engmans svar? Jo, hon och många andra radikalfeminister grämer sig över medieuppmärksamheten. Det krävdes bara ett initiativ med 150 medverkande män för att hela mediesverige skulle vakna, medan ROKS förbigås med tystnad, trots att denna organisation är en tung remissinstans som t o m fått några av sina idéer upptagna i brottsbalken. Sexköpslagen och den senaste kvinnofridslagstiftningen har kvinnojourerna som upphovsmän och ändå så klagas det över att ”mansuppropet” uppmärksammas på riksnivå. Eva Engman ansåg således att uppropets höga nyhetsvärde berodde på de patriarkala strukturerna. Tala om dubbelbestraffning á la Berit Aas manliga härskartekniker. Damn you if you do, damn you if you don´t! Och så var vi tillbaka där cirkeln började.
//Emma R- afeminist
posted by Emma R at 12:21 fm
2 Comments:
Hejhopp , jag tycker det va fel av dom att kalla det mansuppror , det förstärker bara det djupt felaktiga kollektivt-ansvars resonemanget "Ok vi män e alla medskyldiga", att agera mot våldet e dock aldrig fel.
Dom skulle ha fokus på antivåld och tagit med kvinnor , så kanske det inte bara blivit ett stort PK slag i luften.
Der var radikalt att icke kalla sig feminist år 2005 =D
Skicka en kommentar
<< Home