Paper om grov kvinnofridskräkning...

Inledning

Den 1 juli trädde en ny lag i kraft, vars huvudsyfte var att skydda de kvinnor som utsätts för upprepade kränkningar från en man de lever eller har levt ihop med. Den nya lagen infogades i BrB 4 kap under 4a § 2 st och går sedan dess under beteckningen ”grov kvinnofridskränkning”. För att samtidigt skydda andra grupper mot denna typ av brott, t ex där en man kränker en annan man eller en kvinna en kvinna etc, infördes i lagens första stycke en bestämmelse som reglerar brottet ”grov fridskränkning”. Detta medför således att 4a § är spjälkad i två delar trots att den behandlar exakt samma brott. Det unika med denna lag är att en grupp skyddas mer specifikt än andra utsatta konstellationer vilket föranleder mig att ställa frågan: Varför?

Syfte och frågeställningar

Huvudsyftet med denna lilla uppsats är att behandla den process som utmynnade i ändringarna i BrB 4 kap 4a § och den kritik som riktades mot propositionens ansatser i fråga om våld mot kvinnor och lagens icke-neutrala utgångspunkt. Jag rör mig inom området offentlig rätt och därför har jag ingen möjlighet att beröra de områden som rör straffrätten i någon högre mån. Fokus måste därför läggas på själva lagstiftningsprocessen, vilket medför att jag undersöker ärendets behandling från betänkande till färdig lag. Jag utgår från följande problemställningar:

- Vilka initiativ låg bakom stiftandet av lagen?
- Vilka motiv präglade utredarnas och regeringens förslag?
- Vilka argument framförde de remissinstanser och riksdagsledamöter som var kritiska till kvinnofridspropositionens utgångspunkter och lagens formulering?
- Har denna kritik någon tyngd?

Avgränsning

Jag tittar på Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande ”kvinnofrid” som utmynnade i en proposition under riksdagsåret 1997-98. Utredningarnas förslag låg delvis inom andra lagområden och därför avgränsas studien till frågorna kring grov fridskränkning kontra grov kvinnofridskränkning. Kvinnofridspropositionen och riksdagsledamöternas motioner utgör grundstommen i arbetet, medan utredningsbetänkandet används som bakgrundsinformation. Jag fokuserar främst på den kritik som riktades mot lagens uppdelning i två stycken istället för ett under remissförfarandet och justitieutskottets behandling av propositionen. Den kritik som riktades mot propositionens premisser avhandlas också, om den är väsentlig i sammanhanget. En ändring av rekvisiten i lagrummet har genomförts efter lagens tillkomst pga tillämpningsproblem och faller därmed utanför min problemställning som är avgränsad fram till den tidpunkt då den första fridskränkningslagen trädde i kraft den 1 juli 1998.

Metod och material

Jag utgår ifrån Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande och de argument som där lyftes fram gällande behoven av en ny lagstiftning på området, som senare remissbehandlades. Denna ledde fram till en proposition under riksdagsåret 1997/98 och överlämnades till riksdagen för behandling i justitieutskottet. Som tidigare nämnts är det kritikernas argument (dock ej de argument som stöder icke-neutraliteten och vill skärpa denna) som är av intresse och det är också dem jag letar efter i det empiriska materialet.
Materialet består i sin tur av SOU 1995:60, regeringens proposition 1997/98:55 och justitieutskottets betänkande 1997/98 JuU:13 och riksdagsledamöternas olika motioner i frågan.

Kvinnovåldskommissionen tillsätts

Den 1 juli 1993 bemyndigades socialminister Bengt Westerberg efter ett regeringsbeslut att tillkalla en kommission som skulle se över frågorna kring våldet mot kvinnor utifrån ett kvinnoperspektiv, denne tillsattes den 28 september samma år under ledning av Britta Bjelle. ( SOU 1995:60 s 3) Under ett par decennier hade frågan om våld i nära relationer varit ett omdiskuterat debattämne, tydligast driven av 1970-talets kvinnorörelse och bildandet av Riksförbundet för kvinnojourer i Sverige (ROKS) 1984 visade att frågan måste tas på allvar. ( SOU 1995:60 s 159) ROKS har allt sedan sin tillkomst drivit frågan om mäns våld mot kvinnor och har haft ett enormt inflytande under 1990-talet, som tung remissinstans och som opinionsbildare.
Under de år som föregick tillsättandet av Kvinnovåldskommissionen hade arbetet med de frågor som rör våld mot kvinnor fått en ökande uppmärksamhet inom det internationella samfundet, där FN har spelat den pådrivande rollen. 1991 bestämde FN:s kvinnokommission att frågan om våld mot kvinnor skulle diskuteras grundligt, vidare ansåg kommissionen att ett utkast skulle utarbetas som skulle ligga till grund för en FN-deklaration om våld mot kvinnor. Ett förarbete till denna var färdigt år 1993 och i december samma år klubbade FN:s generalförsamling igenom den färdigställa varianten med fokus på ett avskaffande av våldet mot kvinnor. I deklarationen framhålls det att våldet kränker kvinnors rättigheter och grundläggande friheter vilket medför att våldet mot kvinnor uppfattas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. De stater som ratificerat deklarationen ska genom utfästelser ta ansvar för att stävja våldet på hemmaplan, men även att engagera sig internationellt genom samverkan etc (SOU 1995:60 s 59-61) Parallellt med diskussionen inom FN bedrev Europarådet ett liknande arbete för att stärka kvinnors rättigheter. Vid det tredje ministermötet i Rom 1993, som behandlade jämställdhetsfrågor, togs frågan om våldet upp på allvar. Resultatet blev en deklaration som behandlar strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demokratiskt Europa. Våldet sätts här in i ett större sammanhang och ses som ett hinder mot det demokratiska samhällets funktion och rättssäkerheten i stort. (SOU 1995:60 s 64)
Det visar sig att frågan mäns våld mot kvinnor diskuterades livligt det år som kvinnovåldskommissionen tillsattes både på hemmaplan och internationellt. Sverige har ansetts vara ett föredöme i frågor som rör jämställdhet mellan könen, men trots det har våldet bestått, samtidigt som landet länge har engagerat sig i det internationella samfundet och FN. Att regeringen i detta läge valde att tillsätta en kommission, vars uppgift blev att grundligt analysera problemet faller sig då naturligt och det var just det som skedde 1993.
Som tidigare framkommit var huvudsyftet med kommissionens granskning att kartlägga och analysera våldet mot kvinnor ur offrenas perspektiv. Ur direktiven framgår det att denna infallsvinkel tidigare varit eftersatt i andra utredningar som behandlat våldsproblematik, likaså betonas det att de åtgärder som kommissionen kommer att föreslå i hög grad måste bygga på de orsaker och mekanismer som gör att våldet uppkommer. Utredningen behandlar frågor om kön och makt, där våldet mot kvinnor ses som ett symptom på bristande jämställdhet. Här spelar den förlegade synen på mannen som överordnad kvinnan en stor roll, men i fråga om åtgärder syftar direktiven främst till att hjälpa de utsatta kvinnorna och barnen, men också de män som utövar våldet. Frågorna måste angripas på bred front, eftersom våldet mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem med tusentals drabbade varje år. (SOU 1995:60 s 49)
Kommissionen ombads av regeringen att göra en utvärdering av viktiga lagar och föreskrifter som berör arbetet med våld mot kvinnor, för att sedan komma med åtgärdsförslag om hur verksamheten kan förbättras inom följande områden: socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polis- och rättsväsendet och i sekretessbestämmelserna. (Dir. 1993:88 s 10-14)
Kvinnofridsutredningen behandlade ett stort och brett fält, med ett flertal analyser och förslag som faller utanför den frågeställning jag formulerat. I huvudsak rör jag mig inom den tredje dimensionen som berör åtgärder inom rättsväsendet, men även denna dimension är bred och därför har jag avgränsat mig till frågan om behovet av en ny lag i BrB, vars syfte är att skydda kvinnor från upprepade kränkningar i hemmet. Frågorna kring ny sexualbrottslag och kriminalisering av prostitutionen faller således utanför mitt område.

Från utredning till proposition

Kvinnovåldskommissionen lämnade sitt slutbetänkande till statsrådet Mona Sahlin i juni 1995. (SOU 1995:60 s 3-4) I detta betänkande lades bl a fram förslag om genomgripande förändringar i brottsbalken och även ett krav på en helt ny brottsbestämmelse rörande kvinnofridskränkning respektive fridskränkning. Vilka motiv grundades då detta ställningstagande på?
Kommissionen utgick som bekant från ett kvinnoperspektiv. Författarna menar att det vid tiden för utredningens avlämnande inte fanns någon brottskategori som svarar upp till de beskrivningar som ges av offren. I den dåvarande brottsbalken fanns således ingen bestämmelse som fokuserade på den systematiska kränkning som kvinnan upplever i en misshandelsrelation och som är ett led i ett och samma brott, där misshandel och hot utgör vardagen. Utredarna konstaterar att offret utsätts för en systematisk kränkning, där mannens syften är att förnedra och behärska kvinnan, som i sin tur lever under ett konstant latent hot. Brottsbalken utgår ifrån att varje kriminell gärning måste preciseras i tid och rum för att kunna bli föremål för en domstols bedömning. Misshandlade kvinnor har svårt att beskriva övergreppen i detalj (med hänseende på preciseringen i tid och rum), vilket medför problem för domstolen och detta vill kommissionen komma åt med en ny straffbestämmelse. (SOU 1995:60 s 300-301)
Kvinnan beskriver oftast brotten som en process som pågår över tid där mer eller mindre grova brott upprepas och kränker hennes integritet och självkänsla. Kommissionen vill som vi sett införa en ny paragraf som tar hänsyn till detta och lägga den under brott mot frid och frihet i Brb 4 kap. För att dömas för brottet kvinnofridskränkning (eller fridskränkning) ska det krävas att våld eller hot om våld använts under en längre tid, eller någon annan form av fysisk eller psykisk påverkan. De ska vara ägnade att kränka personens integritet och självkänsla. Minimistraffet föreslås av kommissionen motsvara det för grov misshandel, med lägst ett års fängelse samtidigt som taket sätts till sex år. Brottet ska främst skydda kvinnor från övergrepp utförda av närstående män (som de lever eller har levt samman med), men ska även kunna skydda andra grupper, t ex i fall där en kvinna kränker en man eller i homosexuella relationer. Detta brott vill de benämna fridskränkning och ska införas i lagens andra stycke. Paragrafen inleds med beteckningen kvinnofridskränkning för att spegla verkligheten. Kommissionen föreslår att brott som vid betänkandets avlämnande inte var kriminaliserade ska omfattas av paragrafen, det handlar om diffusa hot och påtryckningar som skapar en form av psykisk terror. Likaså ska flera redan kriminella gärningar inrymmas, t ex misshandel och hot, men till skillnad från tidigare ska dessa tolkas utifrån ett helhetsperspektiv när domstolen prövar frågan. Det är viktigt att understryka att gärningarna utgörs av en pågående brottslig process, där alla gärningar inte ska behöva konkretiseras i tid och rum. Kvinnofridskränkning och fridskränkning ses som ett perdurerande brott, dvs ett brott som pågår fortlöpande och ska därför också bedömas som ett sådant. (SOU 1995:60 s 304-306)

Den lagparagraf som kvinnovåldskommissionen föreslog finns i bilagan

Under riksdagsåret 1997/1998 lade den socialdemokratiska regeringen fram en proposition i riksdagen, som grundade sig på kommissionens förslag med ett par ändringar. Regeringens huvudmotiv var att markera samhällets avståndstagande från denna typ av våld och att öka tryggheten för offren, som vid tidpunkten inte åtnjöt något starkt skydd i BrB. Införandet av det nya brottet, var enligt regeringens synsätt, en viktig åtgärd för att lyfta fram det våld som kvinnor utsätts för i hemmen och att höja straffvärdet på sådana brott. Genom införandet av ett kvinnofridsbrott erkänns det våld som riktas mot kvinnor som det stora samhällsproblem det är och därmed är det ett viktigt steg för den fortsatta utvecklingen mot jämställdheten mellan könen. Regeringen hävdar i propositionen att detta steg är nödvändigt och t o m brådskande för uppfyllandet av detta viktiga mål. Både kommissionens och regeringens uppfattning är att uppkomsten/förekomsten av våldet mot kvinnor är ett uttryck för bristande jämställdhet och till följd därav för den obalans som råder i maktrelationerna mellan könen, som grundar sig på föreställningarna om mannens överordning och kvinnans underordning. (prop 1997/98:55 s 20-22)
Propositionen ställer sig bakom kvinnovåldskommissionens förslag när det gäller införandet av brotten kvinnofridskränkning och fridskränkning, men med ett betydande antal förändringar. Några av remissinstanserna ansåg att minimistraffet på ett års fängelse var satt för högt och istället föreslås en sänkning till lägst sex månaders fängelse, medan maximistraffet på sex år bibehålls. Regeringen menar att ett minimistraff på sex månaders fängelse är nog för att markera gärningarnas allvarlighet. Kommissionens förslag om att kriminalisera gärningar, t ex diffusa hot och andra kontrollerande beteende, avstyrks i propositionen med motiveringen att dessa strider mot den viktiga legalitetsprincipen. Regeringen hävdar att det torde vara ytterst ovanligt att icke-kriminaliserade gärningar blir de enda som ligger till grund för ett åtal. Straffbestämmelsen ska istället omfatta de redan straffbara gärningar som omnämns i BrB 3 kap (brott mot liv och hälsa), 4 kap (brott mot frihet och frid) och 6 kap (sexualbrott). Flera remissinstanser ansåg att kommissionens förslag om ett perdurerande brott inte löser de grundläggande bevisproblemen som finns i mål av denna typ. Förslaget avstyrks följaktligen, men regeringen vidhåller vikten av att helheten ska bedömas av domstolen och den utsatta ska sålunda inte behöva redogöra för varje händelse i detalj. (prop 1997/98:55 s74-83)
Resultatet visar sig i en förändrad formulering av själva lagtexten. För att behålla brottsbalkens neutrala formulering sätts brottet grov fridskränkning (ordvalet grov sätts till för att peka på allvarligheten i brottet) i första stycket och grov kvinnofridskränkning i det andra. Sistnämnda läggs till för att spegla verkligheten och får då även en pedagogisk betydelse. Kommissionen ville inte att underåriga barn skulle skyddas av paragrafen, men regeringen anser inte att motiven till det är tillräckligt starka och därmed får även dessa skydd enligt första stycket. I den föreslagna paragrafen förtydligas det att de gärningar som regleras ska finnas omnämnda i BrB 3 kap, 4 kap och 6 kap. Utredarnas krav på att gärningsman och offer ska ha eller ha haft en nära relation kvarstår i propositionens formulering, likaså kraven på att handlingarna ska ha upprepats och varit ägnade att allvarligt kränka offrets integritet och skada dennes självkänsla. När det gäller grov kvinnofridskränkning ska enbart en man som utsatt en kvinna som han lever eller har levt under äktenskapliga förhållanden (dvs det gäller främst gifta eller samboende par) med dömas för brottet om rekvisiten i första stycket är uppfyllda. (prop 1997/98:55 s 74;88-89) De ändringar som regeringen gjort efter att remissinstanserna fått säga sitt avlämnades senare till kammaren för behandling.

Den lagparagraf som framfördes i propositionen finns i bilagan

Kritikerna framträder

En inte obetydlig kritik riktades mot lagförslaget, dess utgångspunkter och formuleringar. Oppositionella bedömningar framträdde både hos de remissinstanser som svarade på kvinnovåldskommissionens betänkande och i justitieutskottet som beredde kvinnofridspropositionen. Invändningarna var många, 66 reservationer och sju särskilda yttranden tillfogades utskottets betänkande. (JuU 1997/98:13 s 1) Propositionen var omfattande och utredningsbetänkandet likaså, men då jag enbart fokuserat på fridsparagraferna i dessa har jag funnit en relativ mager kritik. En stor del av reservationerna kräver en skärpning av minimistraffet och en inte obetydlig andel ledamöter ville se en lagparagraf som utgick ifrån kommissionens formulering. Min ansats har dock varit att undersöka de yttranden som kritiserar propositionens utgångspunkter och de icke-neutrala rekvisiten i 4a § 2 st. Därför behandlar jag enbart dessa reservationer i texten nedan.
I propositionen framkommer det att ett antal remissinstanser avstyrker förslaget att gå ifrån straffbestämmelsernas könsneutrala utformning. (prop 1997/98:55 s 74) Implicit innebär denna kritik att kommissionens förslag om grov kvinnofridskränkning bör utgå och därmed inte införas i BrB. Rekvisiten som pekar ut ”mannen” som förövare och ”kvinnan” som offer bör då upphävas. Som vi tidigare har sett tog regeringen till sig en del av denna kritik och valde till följd därav att lägga fridsbrottet i första stycket, men kvinnofridsbrottet med de kritiserade rekvisiten kvarstod trots allt. Jag har på denna korta tid inte haft någon möjlighet att gå igenom remissinstansernas svar, uppgiften hade blivit alltför krävande under denna korta tid. Det framgår dock av motion 1997/98:Ju725 (Hans Karlsson m fl (s)) att de instanser som följt denna linje var de juridiska, medan kvinnojourer, landsting och en del kommuner ville ha en särskild lag om kvinnofrid. (1997/98:Ju725 s 1)
Inger Segelström m fl (s) menar att den kvinnosyn som kommer till uttryck i det våld som män riktar mot kvinnor knappast kan förenas med samhällets jämställdhetsmål. Så långt är motionärerna ense med regeringen, trots samma utgångspunkt menar dessa att 4a § bör vara könsneutral i sin formulering. Den kunskap som finns om dessa brott ska tas tillvara och ge utslag i en modern lagstiftning som tar hänsyn till helheten i offrets beskrivning. Segelström m fl motiverar dock inte varför de vill se en neutral brottsrubricering, men troligen beror det på strävandena efter neutrala formuleringar i BrB. Kritiken påminner således om den bedömning som de juridiska remissinstanserna gjorde i behandlingen av kvinnovåldskommissionens betänkande. (1997/98:Ju934 s 1 & 3)
Kritiken mot regeringens utgångspunkt i orsaksfrågan var desto tydligare. Gun Hellsvik m fl (m) var överlag skeptiskt inställda till det könsmaktsperspektiv som genomsyrade propositionen, med vilket menas att mäns våld mot kvinnor beror på det icke-jämställda samhälle vi lever. De allmänna och ofta omedvetna föreställningarna om mäns överordning och kvinnors underordning skulle således förklara våldets uppkomst. Motionärerna instämmer i påståendena att våld mot kvinnor inte hör hemma i ett jämställt samhälle och att detta våld måste förebyggas och beivras. De understryker dock att de värjer sig mot de underliggande värderingarna som regeringen för fram om våldets orsaker. Alla förslag i propositionen tar sin utgångspunkt i könsmaktsperspektivet och det gäller således också under den punkt jag behandlat. Enligt Gun Hellsvik m fl har jämställdheten successivt ökat parallellt med att antalet anmälningar från drabbade kvinnor har ökat. De anser sålunda att denna utveckling går stick i stäv med regeringens antaganden. En annan svaghet i propositionen är att det saknas redovisning av källor och forskning som propositionen bygger på, vilket medför att moderaterna ogärna ställer sig bakom regeringens orsaksförklaringar. De vill se en grundligare forskning som undersöker vilka män det är som slår, vilken inverkan berusningsmedel har, vad det är som gör att så många kvinnor tar tillbaka sin anmälan och hur våldet ser ut i hemmet. Enligt motionärerna är det egentligen först efter att dessa faktorer utrönts som några egentliga slutsatser om våldets orsaker kan dras. (1997/98:Ju24 s 2)
Lennart Rohdin (fp) var tydligare i sitt ställningstagande. Han välkomnar regeringens förslag om att ta tag i det våld som riktas mot kvinnor. Enligt honom drogs jämställdhetsarbetet igång på allvar under det radikala 60-talet och det har lett till en positiv förändring av tillvaron för båda könen, då förutsättningarna för ett mer jämställt liv hela tiden har förbättrats. Dock kvarstår, enligt Rohdin, en hel del att göra. Fortfarande kämpar kvinnor mot fördomar och diskriminerande attityder, lika lön och lika rättigheter är fortfarande inte någon självklarhet. Till det mest oacceptabla från samhällets sida hör kvinnomisshandeln och andra övergrepp och därför måste samhället dra en absolut gräns och signalera att denna typ av våld inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Rohdin delar dock inte regeringens uppfattning om att våldet är ett uttryck för mäns natur och könsroll, eftersom det stora flertalet män inte slår kvinnor och barn. Dessa är varken icke-män eller hämmade i sin könsroll. Män är starkt överrepresenterade när det gäller bankrån och fortkörning, men inte heller det ger något intryck av att det tillhör den vanliga mäns natur. Alla medborgare har en skyldighet att ta avstånd från våld, men det betyder inte att män har någon större moralisk skyldighet att ta avstånd från våld än andra grupper, trots att män är överrepresenterade. Rohdin pekar på den vanmakt som de män som slår ger uttryck för och denna aspekt saknas i propositionen. Han anser att jämställdhetsarbetet i grunden är positivt men att män ofta utestängs från diskussionen, då arbetet främst syftar till att förbättra kvinnans ställning. Därför är han djupt kritisk till propositionens allmänna utgångspunkter, där våldet ses som ett uttryck för manssamhällets maktrelationer. Även om 10 % av männen visar en benägenhet att slå sina kvinnor så kan det aldrig antas vara en förlängning av maktobalansen mellan könen. I sådana fall implicerar det att alla män skulle vara benägna att ta till våld, vilket leder till ett sexistiskt synsätt. Att tala om att ”vanliga män” slår är inget tungt argument. Rohdin anser att de män som faktiskt slår har problem (t ex alkoholberoende) eller vissa störningar i personligheten (t ex psykisk störning). Att bortse från dessa gagnar ingen och leder bara till ett ”perverterat radikalfeministiskt synsätt”. Regeringen ger sin argumentation ett vetenskapligt sken, vilket är extra allvarligt då endast ett synsätt framförs. Resonemanget ligger nära ROKS tänkesätt om att det tillhör den normala manliga kulturen och naturen att misshandla kvinnor. Rohdin varnar således för den militanta feminismens dominans i diskussioner av denna typ. (1997/98:Ju30 s 1-3)

Vikten av kritikernas inlägg

Som vi såg i förra kapitlet riktades kritik mot lagens formulering och regeringens och kommissionens huvudsakliga utgångspunkt. Har då denna kritik någon tyngd i frågan?
Det är tydligt att lagrummets formulering inte motsvarar de krav som neutralitetsprincipen ställer upp. Brottet grov fridskränkning lever dock upp till denna, vilket innebär att alla de som under en lång period kränker och misshandlar en närstående kan dömas för brottet. När det gäller grov kvinnofridskränkning kan enbart en man som lever eller har levt ihop med en kvinna dömas för detta brott, trots att rekvisiten i paragrafens första stycke är uppfyllda. Den stora skillnaden är att den grupp gärningsmannen (d v s en man) tillhör pekas ut, likaså sållas offret (d v s kvinnan) in i en specifik grupp och därmed skapas ett rekvisit som anger kön på ett sätt som enligt gängse normer i BrB bör undvikas.
De remissinstanser som var kritiska till formuleringen tillhörde först och främst det juridiska området och troligen är det så att dessa resonerat på ett liknande vis som jag har gjort ovan. I propositionen föreslås ändringar i BrB 3-6 kap med motivet språket måste göras könsneutralt. Flera bestämmelser innehåller orden ”han”, ”honom” eller ”hans”, vilket inte speglar verkligheten och är en rest från gamla föreställningar om mannen som norm. (prop. 1997/98:55 s 88) Regeringen anser med detta att principen om en könsneutral lagstiftning är en viktig angelägenhet vid framtida ändringar i BrB, men i samma proposition väljer regeringen att föreslå en ny brottsrubricering, grov kvinnofridskränkning, som på ett mycket tydligt vis strider mot intentionerna. Kommissionens förslag att sätta in kvinnofridsbrottet i den aktuella paragrafens första stycke avvisas av regeringen med motiveringen att detta kan skada neutralitetsprincipen. Fridsbrottet inleder paragrafen, men trots ommöbleringen kvarstår ändå det faktum att lagrummet innehåller rekvisit som strider mot den viktiga principen.
Kritiken mot propositionens allmänna utgångspunkter var som vi sett större. Både denna och kommissionsbetänkandet finner förklaringarna till våldet den könsmaktsordning som överordnar män och underordnar kvinnor. De dominerande ståndpunkterna har handlat om bristen på vetenskaplighet gällande orsaksförklaringen. Varken kommissionen eller regeringen har tittat närmare på de andra perspektiv som ofta förs fram i diskussionen, utan har istället valt att enbart fokusera på könsmaktsordningen som orsaksförklaring, en struktur som i många fall bildar en ”mystisk storhet”. Könsmaktsordningen sägs underordna kvinnor på livets alla områden och medför att de män som känner sin makt hotad väljer att misshandla sin kvinnliga partner för att visa henne sin ”rätta” plats. Våldet tolkas således främst som ett jämställdhetsproblem, vilket logiskt borde ha lett till att antalet anmälningar minskat med tiden. Som Gun Hellsvik m fl påpekar håller inte denna argumentation i längden, eftersom jämställdheten successivt har ökat sedan det radikala 70-talet medan antalet anmälningar ökat. Detta yttrande kompletteras av Lennart Rohdins ställningstagande om att faktorerna bakom våldet bör undersökas mera grundligt. Det stora flertalet män slår inte sina kvinnor och att som i betänkandet och propositionen framställa fenomenet som ett uttryck för den manliga naturen/könsroll är förkastligt. Jag instämmer i dessa ställningstaganden, att stigmatisera en så stor grupp är klandervärt och är inte önskvärt i andra fall. Andra faktorer som utslagenhet, missbruk och psykiska störningar utelämnas i både betänkandet och propositionen, ett område det finns mycken forskning om.
Jag anser slutligen att brottet fridskränkning är behövligt och därmed försvarbart, däremot skapar de icke-könsneutrala rekvisiten problem i 4a § 2 st. Att förändra formuleringarna i BrB 3-6 i neutral riktning samtidigt som ett könsspecifikt brott införs är en paradox att ta på allvar