Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...

Var den tanke som allra först poppade upp i mitt huvud när jag sett klart på de två dokumentärer om Könskriget som Dokument Inifrån sände nu i maj. Jag blev däremot förvånad över all den uppståndelse som dessa två undersökande program medfört, inte för att dokumentärerna höll god kvalitet, utan mitt ställningstagande uttrycks snarare i denna frågeställning: Varför har inte denna storm som nu drar över ROKS ägt rum tidigare?

Jag har sedan jag började läsa på universitetet hösten 2000 alltjämt varit kritiskt inställd till den radikalfeminism som dominerar hela genusspektrat. Åren mellan 2000 och 2002 kan jag kalla de ”balanserade” åren, där genusperspektivet (med patriarkatssnacket) utgjorde ett perspektiv bland många och därmed dominerade det inte de kurser som jag läste dessa år, historia 60 p och statsvetenskap 40 p. Kurser med genusperspektiv hölls som fördjupningskurser och var inte obligatoriska, vilket innebar att jag kunde negligera dem och undgå att varnas för patriarkatets faror. Jag läste dock med flera feminister och utan att vara insatt i deras teoretiserande tog jag användning av bondförnuftet i min motargumentation. Märkligt nog behöver motståndaren inte ha öppnat så många feministböcker för att finna hållbara argument, de finns där redan. Däremot måste feministerna anstränga sig för att övertyga, tyvärr leder detta allt som oftast till cirkelresonemang och paradoxer… (Läs t ex nedan om mitt möte med Gudrun och TV-debatten från Piteå)

År 2003 hände dock något, genusperspektivet måste integreras i alla akademiska ämnen, s k ”main streaming”. Inte ens teknisk fysik har gått fri, idag granskas utbildningens litteratur ur ett genusperspektiv från LTH:s kår. Det enda man kan göra är att skratta!!! Finns det feminina kvarkar och maskulina kvarkar? Är protonen maskulin och överordnad den kvinnliga elektronen, bara för att den första betecknas med ett + och den andra med ett -? :-) Är detta verkligen sant? Ja, det är SANT. Matematiken och språken går inte hellre fria. Genus är egentligen inom språkvetenskapen från början en beteckning på indelningarna i substantiv, men idag är det så mycket mer. Matematiken kanske egentligen är ett förtrycksinstrument i patriarkal tjänst, 1+1 kanske inte är lika med 2, utan 3. Så skulle en radikalfeministisk matematiker kunna argumentera, för så gör den språkvetaren (och så många andra radikalfeminister” som häver ur sig dynga utan att ta reda på etymologiska fakta när de hävdar att subjektet ”man” (3:e person singular) betyder ”person av manligt kön”. ”Man” i denna betydelse härstammar från fornnordiska ”madhr” som betecknar ett handlande neutrum, som i sin tur betecknar en person av båda könen. Franskan har sitt ”on” och tyskarna sitt ”es”, detta är således den svenska motsvarigheten till dessa uttryck. :-) Och glöm inte att människa enligt vårt språkbruk har ett feminint språkgenus, människan ”hon”.

Vad var det då jag märkte av år 2003? Under våren var det lugna puckar, C-kursen i statsvetenskap inkorporerade feminismen som en vetenskaplig metod. Denna var det fritt fram att kritisera, på seminarierna dök ofta diskussioner om kvotering och patriarkala organisationer upp. Kritikerna visade sig vara fler än anhängarna! På hösten började jag läsa sociologi A och det var då bomben slog ner. På varje delkurs inkorporerades feministisk litteratur hand i hand med presentationen av inaktuella marxistiska teorier. Tusan vad lika de var! Teorierna om könet och sexualiteten som social konstruktion fick inte ifrågasättas, gjorde man det pekades man ut av den (manliga) docenten som ”avfälling”. Bättre att stå på sig och framföra sin inre övertygelse än att spela med. Jag blev impopulär (främst bland lärarna), men so what tänkte jag. Vi fick ju lära oss att det var normalt för män att slå kvinnor, att män dominerar kvinnor på alla områden, att kroppen var en social konstruktion och att heterosexualitet inte var normalt. Berättar man om denna dynga för utomstående blir de förvånade och gapskrattar, för vad säger inte common sense?

Våren 2004 var det dags för en kurs i samhällsgeografi, skönt tänkte jag att slippa undan de röda radikalerna på sociologen i Lund, där t o m docenten skröt över att han som student på 70-talet ville se en maoistisk revolution i Sverige. Det visade sig dock att jag minsann inte skulle komma undan denna termin heller. Seminariearbeten utifrån ett genusperspektiv var ett måste. Jag hamnade i en grupp som skulle fokusera på Norden. (Långt inne i mitt huvud snurrade tankarna runt och jag ville egentligen presentera ett fenomen som visar på de anomalier som finns inom feminismen). De flesta studenter är korrekta och fogar sig efter lektorns intentioner, så gjorde andra två jag skulle samarbeta med. Vi tittade på parlamentsrepresentationen utifrån ett genusperspektiv, Sverige har 46 % kvinnor i riksdagen och de övriga parlamentens siffror ligger något under denna nivå. Trots att statistiken ger ett sken av jämställdhet fick jag stå och tala om att vi hade långt kvar i arbetet med jämställdheten i parlamenten. För när feministerna statistiskt nått dit de vill kliver de upp på nästa nivå, kvinnorna utsätts för manliga härskartekniker och låg representation i de mest inflytelserika utskotten. Suck, suck, suck! Kan säga att jag aldrig skämts så mycket över mig själv som jag gjorde denna trista tisdag i februari 2004. De andras fördrag kunde jag emellertid såga utan problem. En grupp ansåg att kvinnorna på Gotland tjänar 66 % av männen, en ren lögn. Hur kan studenter som ska lära sig att utveckla ett kritiskt sinnelag tro på denna vinklade statistik? Var togs deltidsarbetet och indelningen efter yrke och ställning vägen? Detta påpekade jag, medan seminarieläraren försvarade tjejerna med ett gammalt knep. Antalet kvinnliga läkare har ökat under senare år, medan yrket rasar i status. Kan man resonera knasigare? Aldrig tidigare har läkarutbildningen varit så populär som nu och statusen har inte sjunkit, glöm inte heller käre lärare att skillnaderna inom läkarkåren är stora. När min storasyster kom in på medicinutbildningen 1997 låg antagningspoängen på 4,8 i Lund, idag måste du ha full pott på 20 p (enligt det nya systemet, och 5,0 enligt det gamla) och det har gått så långt att lottning tas till… Och visst, läkaryrkets status har sjunkit de senaste decennierna… På ett annat seminarium skulle olika rumsliga miljöer analyseras, lektorn tog till ett knep som totalt genomskådades. Hon valde ut tre platser, däribland ett kvinnohus från en världsutställning i Paris vid förra sekelskiftet ritat av en kvinnlig arkitekt och Ceaucescus palats i Bukarest. Det obligatoriska genusperspektivet dolde sig bakom. Det roliga var att endast en (en kille) hade arbetat med kvinnohuset och det stora flertalet intresserade sig för Ceacescus palats, de flesta kvinnor. Tji, fick läraren! Resultatet av denna termin: ingen B-kurs för mig, tack! Numera har de 5 poängskurser i genusgeografi. Undrar vilka världsdelar som är ”kvinnliga”? Det måste vara Afrika, delar av Asien och Sydamerika, för de är ju underordnade de patriarkala i-länderna… :-)

Under hösten 2004 och våren 2005 dämpades försöken till indoktrinering för min del. Medeltidsarkeologerna i Lund hade lagt upp en balanserad kurs där genusperspektivet var ett perspektiv bland de andra och inte exponerades ens på seminarierna. Institutionen försöker leva upp till statens krav på ”gender mainstreaming” genom att enbart plocka med lite genusarkeologiska artiklar och enstaka böcker. Tyvärr är dock inte feministerna inom kåren och utbildningspolitiken nöjda, de vill se en universitetsmiljö där genusperspektivet har samma framträdande roll som på sociologen i Lund. För tillfället läser jag första terminen på juristutbildningen, som enskild kurs, och för en gång skull har jag nu många kursare som tröttnat på genusflummeriet i media och böcker. Jag tror dock att när dessa går ut om ett par år så kommer de att ha fått smaka på genusperspektivet och några kanske köper paketet…??? Jag tror det…

Det senaste året har radikalfeministerna och deras åsikter fått större exponering i medierna än någonsin, i kombination med undslippandet under hösten och våren har det medfört att jag och min kollega/chef nu fått mer tid över till att utveckla våra åsikter om detta smågalna fenomen. Vi arbetar nu med en debattbok som kommer att tryckas upp under sensommaren, en bok som kommer att gå mer på djupet än Popovas ”Elitfeministerna- ett spel för gallerierna”. Den kunskap jag nu besitter kan enkelt utnyttjas för att göra en fullständig analys av den feminism som uppstod på 70-talet och dess teoriers slutliga seger under sent 90-tal.

Det senaste årets erfarenheter som ”aktiv” feministkritiker har för mig blivit en bekräftelse på hur kritikerna (nu talar jag om de sakliga kritikerna) allmänt bemöts. De är antifeminister, gubbslem, könsförrädare och patriarkala kadrar, trots att deras åsikter inte uppvisat tecken på kvinnohat. Dessa kritiker menar att radikalfeminismen polariserar könen och uppmanar till kamp, när samförstånd och diskussion är att föredra. Jag tillhör denna klunga, men anses ändå vara en könsförrädare. Radikalfeministernas retorik har inte ifrågasatts i någon högre mån förrän nu på våren 2005, efter Dokument Inifråns avslöjanden, avslöjanden som inte egentligen tillfört något nytt, utan bara fört ut dessa till folket. Lundgren har kritiserats förut (redan 1993 var hon i ropet), likaså ROKS (en gammal helig ko), men denna kritik har effektivt motarbetats med regeringen som åsiktsgarant. ROKS Kvinnotryck har i alla de nummer jag tagit del av gett uttryck för de ståndpunkter som framkom i programmet (från 1999 och framåt). Detta material har legat framme i alla år, de kritiker som nämnt detta har kallats gubbslem och okunniga, ansvariga för patriarkatets motattack, när detta patriarkala spöke är det enda som finns i radikalfeministernas huvud, d v s inte hos kritikerna. De åsikter som fördes fram i Kvinnofridsutredningen, kvinnofridspropositionen, Slagen Dam och Slag i luften är ett exceptionellt belägg för utvecklingen under 90-talet. Kvinnofridsutredningen var mer balanserad, men inspirerad av könsmaktsteorin medan Slag i luften visar tecken på stor intolerans gentemot de myndigheter och forskare som arbetar utifrån andra perspektiv, som i stort sett går ut på att de män som slår har personliga problem eller störningar. En förutsättning för denna var Slagen Dam skriven av Lundgren och company, en undersökning med stora metodiska brister. Har 46 % av alla kvinnor utsatts för våld enligt en feministisk definition (kontinuumtanken, där en knuff och en ful blick ingår), betyder det att 54 % av kvinnorna aldrig utsatts ens för en knuff på platser där folk trängs. En hög siffra! Jag är personligen glad att jag inte tillhörde Lundgrens undersökningsobjekt!

Nu har kritiken mot ROKS och dess extrema radikalfeminism fått en legitimitet och vanliga ”medelsvenssons” har genom dokumentären fått en bild av den verklighet som kritikerna tidigare gett uttryck åt. Det är bra att en självsanering nu pågår, vilket jag hoppas även får verkningar på högskole-/universitetsnivå. Regeringspartiet och ministrarna tycks dock inte vika från sin uppfattning, ROKS ideologi är en del av deras politiska uppfattningar. Jobbet att sanera tillkommer då gräsrotsrörelsen och det är glädjande att ett antal kvinnojourer beslutat att lämna ROKS för att istället verka inom det mer öppna SKR. Men ROKS starka ideologer i styrelsen och på universiteten kommer att fortsätta att gräma sig och tala om ”patriarkatets motangrepp” på sanningen.

Det känns positivt att äntligen ha fått gehör för mina åsikter. Jag anklagades för inte så länge sedan för att vara både högerextremist, rasist och islamofob utan anledning av en ökänd figur på feminetik.se, som anser att Antifeministiska Samfundet består av nazistiska galningar. De åsikter jag framfört där är desamma som de jag gett uttryck för på min blogg. Enligt P**** på feminetik.se var jag en farlig filur som bankade och mordhotade feminister, så fel man kan ha. Min blogg och mitt uttryckliga ställningstagande mot extrema rörelser som radikalfeminismen, kommunismen, nazismen och fascismen är ett tydligt exempel på att denna snurriga radikalfeminist har fel, för jag är varken rasist eller islamofob… jag hatar inte ens radikalfeminister, jag kritiserar deras åsikter och världsbild.