Makten framför allt?

När detta skrivs har F! öppnat sin ”historiska” kongress. Det talades först om att denna skulle hålla bakom lyckta dörrar, vilket hade inneburit att allmänheten och media hade saknat insyn i vad som egentligen pågick. Nu blev det dock inte så, men enbart tanken väckte många frågor till liv.
Slutenheten hade dagarna före kongressen diskuterats flitigt av massmedierna. Aftonbladets Lena Mehlin frågade i en kolumn den 6 september: ”Vad vill du dölja, Gudrun?”. En stängd kongress jämförde Mehlin med en ”gammelsovjetisk stil där diskussionerna förs bakom stängda dörrar och ledningen därefter går ut och berättar passande delar av det som blev sagt”. Dagen innan, den 5 september, publicerade Svenska Dagbladet ett TT-telegram som berörde F!:s slutenhet. Denna jämfördes med andra extremistiska partigrupperingar, exempelvis Nationaldemokraterna, Sverigedemokraterna och 1970-talets avgrundsvänster. F!:arna försvarade sig med att påstå att det än idag är kontroversiellt att engagera sig i den feministiska rörelsen och att en del medlemmar inte vågar ”komma ut” i rädsla för repressalier.
Är denna oro då befogad kan man undra? Demokratiska partier är öppna och ryggar inte tillbaka inför en eventuell insyn i det politiska arbetet. Frågan är om det verkligen är så att en F!:are skulle utsättas för repressalier om det kom fram att denna person var aktiv i det nya ”partiet”. I övriga fall vi känner till är det endast Nationalsocialistisk Front som varnar sina medlemmar om vad det kan innebära att stå upp för den förfärliga nazistiska ideologin. Går denna situation att jämföra med F!? Vi tror inte det, att vara feminist har ju varit rätt och riktigt de senaste åren. Vad finns det att skämmas för? Kommer patriarkatet att ge igen för att några av de 350 samlades identiteter skulle röjas? Bör man inte stå upp för sin ideologiska hemvist i ett demokratiskt Sverige? Hur ska det då gå till när medborgarna går till val? Kommer F! ha en hemlig lista? Vi vet inte…
Slutenheten är bara en sida av myntet, utrensningen av oliktänkande en annan. F! bildades som ett demokratiskt experiment, äntligen skulle feministerna göra upp med den gamla hierarkiska patriarkala partimodellen. Lösningen på problematiken skulle bestå av nätverksmodellen, för att undgå den förkastliga under- och överordningen, patriarkatets viktigaste princip. Denna tanke är dock inget nytt. Kvinnorörelsen och vänstern på 70-talet försökte bygga upp organisationer baserade på de ”ultrademokratiska” principerna. Hur gick det för dem? Det visade sig att tanken enbart var god på pappret. Rörelserna splittrades av inre fejder och fraktionsbildningar. Engagerade medlemmar frystes ute om det inte hade ”rätt” åsikter och de ännu ”omedvetna” var inte välkomna överhuvudtaget. Det fanns nämligen kvinnor som ”sov med fienden”. Ultrademokratin mynnade således ut i sekterism och dogmatism. Ve den som kritiserade den trångsynta ideologin.
Kan vi se liknande tendenser inom F!? Vi hävdar det. Redan innan kongressen öppnade hade ett antal tunga figurer lämnat organisationen. En av dem, Ebba Witt-Brattström, påstod att styrelsen kört över henne och att denna inte fungerat demokratiskt. En annan bild av F! framkommer efter att en av dess grundare träder fram och pekar på åsiktsintoleransen. Witt-Brattström ville ha ett bredare parti, men det ville inte den styrelse som hittills haft en järnhård kontroll över dagordningen. Ett par veckor tidigare hade Tiina Rosenberg hotat att hoppa av samarbetet om inte HBT-frågorna skulle lyftas fram. Rosenberg har dock stannat kvar, så troligen har hon fått som hon vill. Denna kvinna vill krossa kapitalismen, hon vurmar för det gamla DDR och vågar inte redogöra för sina grundvärderingar i TV-rutan. Troligen trivs den gamla kommunisten med den situation som uppstått.
Vi kan således redan nu se de problem som uppkommit när F! skulle bygga en ny typ av politisk organisation. Sekterismen trädde fram innan ens ett renodlat politiskt parti hade bildats. I våras misstänkte en rad journalister att F! skulle komma att bli ett rent vänsterparti med ett par renodlade ”före detta” kommunister i toppen. Så kan det gå när ”ultrademokratin” ska byggas upp i Sverige år 2005.
Makthungern är kanske den faktor som spelat störst roll i det sammanhang F! uppträder i. De kvinnor som var med och startade organisationen tillhörde inte den sektor där de maktlösa verkar. Här finns istället en riksdagskvinna, ett par professorer/lektorer, företagare och unga studerande kvinnor. Dessa välutbildade och ofta högt avlönande kvinnor ska sålunda föra de ”förtryckta” kvinnornas talan. Denna ”kader” vet sålunda vad kvinnorna på golvet behöver och genom en partibildning kan dessa förses med denna sanna kunskapen om det bedrägliga patriarkatet. Det osar återigen rött 70-tal här. Avgrundsvänsterns aktiva medlemmar bestod inte främst av den ”proletära klass” de ville befria, utan av studenter, kulturnissar och andra intellektuella. Liknande tendenser återfinns sålunda i F!.
Vad är det då som driver dessa kvinnor? Är det en sann övertygelse om kvinnors underordning som grupp? Eller bör bilden kompletteras? Vi tror det till stor del handlar om en hunger efter makt. Witt-Brattström anklagar de ledande personerna för att sukta efter välbetalda riksdagsplatser som ger en enorm fart åt den egna karriären. För detta vidkommande riktas kritiken mot de unga välutbildade tjejer som känner sig förfördelade. Kanske är det så att snacket om kvinnors underordning används för de egna syftenas skull? I så fall är F! inget annat än ett ohederligt parti.
Den mest kända figuren i styrelsen är Gudrun Schyman, riksdagsledamot och före detta partiledare för V. Gudrun är känd för sin ”mediekåthet” och blev besviken när hon tvingades avgå som partiordförande p.g.a. skattefiffel. Med F! har hon än en gång fått chansen att hamna i mediernas strålkastarljus. För våra skattemedel åker hon också land och rike runt för att sprida sitt feministiska budskap om patriarkatet, underordningen och förtrycket. Gudrun talar om den revolution som hon vill se och hon gör det för våra pengar (Tal av Schyman i Helsingborg 050407). Denna kvinna kan knappast kallas maktlös, hon har ett grundarvode på 45 000 kr/mån, har ett stort medieutrymme tillgodo och hon stiftar lagar i undersåtarnas namn. Men ändå är hon, liksom alla andra kvinnor, utsatt för ett ”strukturellt och systematiskt patriarkalt förtryck”. Gudruns förflutna talas det mindre om. På 70-talet var hon aktiv inom den sekteristiska vänstern som medlem av Marxist-leninistiska Kampförbundet, något hon ogärna talar om. Kanske går det att knyta hennes nya vurm för feminismen med hennes förflutna inom avgrundsvänstern? Gudrun var med då och hon är med nu! Kontentan av F! och dess bildande osar en hel del sekterism och likheterna med 70-talets radikalvänster är mer påfallande än vad man kan tro. Det kanske inte är så konstigt, eftersom en del av F!:s grundarinnor har sin bakgrund i just denna rörelse. På den tiden var det imperialism, förtryck av arbetarklassen och socialistisk revolution som gällde, nu är det patriarkat, kvinnoförtryck och feministisk revolution som gäller!