lördag, juli 01, 2006

"Kappvändarideologer"


Jag älskar att mynta nya begrepp och här kommer det senaste: "kappvändarideologer". Men vad kännetecknar en sådan? Jo, de uppfyller majoriteten av följande kriterier:

-Det handlar om politiskt intresserade individer.
-De är väldigt trendmedvetna.
-De följer med den politiska vinden. När det är hippt med vänster ställer de sig bakom dess koncept och när "the blue strikes back" tyr de sig till denna.
-De är "politiskt korrekta".
- Att byta inriktning är inte svårt för dem.
-Det är inte så viktigt för dem att stå fast för sin övertygelse och därmed saknar de "patosglöden".
- Det är svårt att ta dem på allvar.
-"Vindflöjesbeteendet" är ett sätt för dem att söka personlig vinning.
-Ju fler etiketter de har satt på sig själv desto högre "kappvändarmentalitet".

Nu ska jag ge några exempel på kända "kappvändarideologer". Tydliga företrädare är Johannes Forssberg, Linda Backman och Jonatan Fried som "kom ut" som pophöger i Expressen den 28 juni efter att tidigare ha diggat popvänstern. På deras gemensamma blogg(politruck.se) framkommer det nämligen att de startade sin politiska bana i Ung Vänster. För några år sedan var ju socialismen på modet, men nu blåser det ju liberala vindar bland de unga. Vad hände?

Ett annat exempel är nog Linda Skugge, en av de tidigare så omhuldade feministerna. Efter att ha lagt märke till att det inte längre är trendigt att vara feminist valde hon att avsäga sig kronan. Tidigare klagade ju Linda ständigt på de hemska gubbarna och framställde tjejer som offer för dessa. Men nu är det andra tongångar som gäller, för Linda klagar från och med nu på de omogna pandaliknande ungfeministerna. Vad hände?

Vi ska inte heller glömma den gamla maovänsterns folk. Robert Aschberg gick från Mao till kapitalismen och den hårde Peppe Engberg hänger nu på marknadsinriktade DagensPS tillsammans med bekanta liberaler. Visst kan man ändra sig, men är inte dessa steg lite väl stora… Vad hände?

Jag ogillar egentligen både Jan Guillou och Janne Myrdal, men de står i alla fast vid sin röda övertygelse hur dum den än kan te sig. De är inga kappvändare. Liberaler som konsekvent står upp för frihetens värden diggar jag. En av dem är Per Ahlmark som inte räds ta debatten med vänsterkoryféerna. Han är skarp och tydlig, något som saknas inom svensk borglighet.
Var står jag då själv? Jo på säker grund. Jag byter inte åsikter bara för att dem är hopplöst ute. Att stå fast vid sin frihetliga övertygelse i ur och skur ger credits. Det är svårare att simma mot strömmen än med den, men det ger integritet som bonus. Vänsterflum och feminism har aldrig varit något för mig och lär så förbli. Att ständigt byta rockar är nämligen inte så kul som det låter!

PS Säg mig, känner du någon "kappvändarideolog"? Berätta i så fall om denna under comments. DS

13 Comments:

Anonymous Jonte said...

Rätt Emma. Dagens borglighet är färglös. Är den röd, blå eller lila? Ja, jag vet inte... Kappvändarna kommer säkert att köpa fler paket...

11:12 em  
Anonymous feminist javisst said...

Ideologier är inga paket som kommer på posten!!!!!!!!!1

11:14 em  
Blogger John Berg said...

"Vänsterflum och feminism har aldrig varit något för mig och lär så förbli."

Feministiskt Initiativs- och Vänsterpartiets radikalfeministiska retorik borde inte tilltala någon person med normal tankeförmåga.

Jag infogade en länk till din blogg på min egen blogg "Den lede Fi"

http://www.denledefi.blogspot.com/

11:59 fm  
Blogger Obstinat said...

det är tryggt att stå på säker grund. själv har jag svårt för trygghet, tycker det känns kvävande efter max fem minuter.

att söka och utforska i ytterkanterna är att släppa tryggheten och känna sig för på okänd mark. självklart blir det misslyckanden, fler än lyckade utforskningsexpeditioner

men det är upp till var och en, några är galna och älskar spänning, några är förnuftiga och håller sig i mittfåran

11:44 em  
Anonymous Emma said...

Självfallet kan man byta ideologi med åren, men problemen med dessa filurer är att de går från vänster vänster till höger inom loppet av sisådär två år! Att en vänsterpartist blir sosse eller att en moderat blir folkpartist är en sak. Det sker ofta. Men att en antifeminist blir feminist är i sin tur mindre troligt. För min del finns alltid kärnan där. :-)

9:57 em  
Blogger Obstinat said...

ingen borde bli feminist.

det är att leva i en hopplös motsägelse.

men att fundera över varför vi tycker/känner/tänker som vi gör är nyttigt och berikande

11:20 em  
Anonymous Special-K said...

Du raljerar med lite mycke ord,Försök vara lite mer torrt korrekt ( som i ditt inlägg om löneskillnader , där mängden ord va i paritet med ämnets komplexitet ) , självklart är kappvändare trendkänsliga och därmed pk-iter , det är ju själva definitionen . Dock är den underliggande kollektiva osäkerheten det intressanta och tragiska problemet . Hur gör vi för att människor ska våga ha en EGEN åsikt , diskutera intresserat av sakfrågan och sen byter den när dom ev tycker dom kommit fram till en ny , inte som nu med "häxjakter" och maniskt gruppbeteende.

10:33 fm  
Anonymous Special-K said...

Eller så kanske jag bara gnäller..

10:45 fm  
Anonymous arbetare said...

Maud Olofsson är en typisk kappvändare som bytte fot i kärnkraftsfrågan. i övrigt verkar all partier på högerkanten byta och ändra åsikter och ideologier bar för att få sitta vid makten.

11:52 fm  
Blogger Kent said...

Instämmer i att det är många kappvändare och andra politiskt korrekta. Det är roligare att provocera. Även om jag inte håller med dig i så många sakfrågor så stå för din åsikt.

Erektionen står stadigt när det blåser :-)

www.erektionen.se

9:41 em  
Anonymous Anonym said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

1:12 em  
Anonymous Anonym said...

Oj, detta var ju inte så bra tänkt. Per Ahlmark hååler förvisså på sitt men är inte konstrutiv för fem öre. Han kritiserar vänstern knasekvent det är sant men han har ju alldrig presenterat något eget. Det bör väl ändå vara det som står bakom kritiken men kappvändandet, att man i grunden inte bygger upp något.

2:11 em  
Anonymous Ola said...

Flera flagranta exempel kom väl i skuggan av den nuvarande finanskrisen då mängder av tidigare marknadsliberala människor plötsligt började ifrågasätta eller rentutav vända ryggen till nyliberalismen, Lassez-faire-tänket och idén om den ostyrda marknaden. Men kappvändardieologer finns överallt i alla politiska läger och är ingen nyhet i världshistorien.

Själv hoppas jag att flertalet av dagens högljudda antifeminister snart ska inse att de är ute på vansinnets farvatten och pendla till den rätta sidan istället, men det är väl att hoppas på alltför mycket rim och reson i världen.

1:27 fm  

Skicka en kommentar

<< Home