"Kappvändarideologer"

Jag älskar att mynta nya begrepp och här kommer det senaste: "kappvändarideologer". Men vad kännetecknar en sådan? Jo, de uppfyller majoriteten av följande kriterier:

-Det handlar om politiskt intresserade individer.
-De är väldigt trendmedvetna.
-De följer med den politiska vinden. När det är hippt med vänster ställer de sig bakom dess koncept och när "the blue strikes back" tyr de sig till denna.
-De är "politiskt korrekta".
- Att byta inriktning är inte svårt för dem.
-Det är inte så viktigt för dem att stå fast för sin övertygelse och därmed saknar de "patosglöden".
- Det är svårt att ta dem på allvar.
-"Vindflöjesbeteendet" är ett sätt för dem att söka personlig vinning.
-Ju fler etiketter de har satt på sig själv desto högre "kappvändarmentalitet".

Nu ska jag ge några exempel på kända "kappvändarideologer". Tydliga företrädare är Johannes Forssberg, Linda Backman och Jonatan Fried som "kom ut" som pophöger i Expressen den 28 juni efter att tidigare ha diggat popvänstern. På deras gemensamma blogg(politruck.se) framkommer det nämligen att de startade sin politiska bana i Ung Vänster. För några år sedan var ju socialismen på modet, men nu blåser det ju liberala vindar bland de unga. Vad hände?

Ett annat exempel är nog Linda Skugge, en av de tidigare så omhuldade feministerna. Efter att ha lagt märke till att det inte längre är trendigt att vara feminist valde hon att avsäga sig kronan. Tidigare klagade ju Linda ständigt på de hemska gubbarna och framställde tjejer som offer för dessa. Men nu är det andra tongångar som gäller, för Linda klagar från och med nu på de omogna pandaliknande ungfeministerna. Vad hände?

Vi ska inte heller glömma den gamla maovänsterns folk. Robert Aschberg gick från Mao till kapitalismen och den hårde Peppe Engberg hänger nu på marknadsinriktade DagensPS tillsammans med bekanta liberaler. Visst kan man ändra sig, men är inte dessa steg lite väl stora… Vad hände?

Jag ogillar egentligen både Jan Guillou och Janne Myrdal, men de står i alla fast vid sin röda övertygelse hur dum den än kan te sig. De är inga kappvändare. Liberaler som konsekvent står upp för frihetens värden diggar jag. En av dem är Per Ahlmark som inte räds ta debatten med vänsterkoryféerna. Han är skarp och tydlig, något som saknas inom svensk borglighet.
Var står jag då själv? Jo på säker grund. Jag byter inte åsikter bara för att dem är hopplöst ute. Att stå fast vid sin frihetliga övertygelse i ur och skur ger credits. Det är svårare att simma mot strömmen än med den, men det ger integritet som bonus. Vänsterflum och feminism har aldrig varit något för mig och lär så förbli. Att ständigt byta rockar är nämligen inte så kul som det låter!

PS Säg mig, känner du någon "kappvändarideolog"? Berätta i så fall om denna under comments. DS