onsdag, november 30, 2005

"Professorskan" Eduards könsmaktsordning i politiken

Miniuppsats som vederlägger "professorskan" Eduards könmaktsordningsteser:

Statsvetarprofessor Maud Eduards är specialitet är kvinnor och politik. År 2002 utgavs hennes bok Förbjuden handling, där hon hävdar att det speciella med kvinnoförtrycket är att kvinnorna förnekas handlingskraft och utrymme att själv definiera verkligheten (Eduards M 2002 s 150). Denna bild stämmer dåligt överens med många medborgares uppfattning. De hävdar snarare att den starka kvinnorörelsen fått igenom en hög andel av de krav den ställt sedan 1970-talets ”feministvåg” och reformerna under 1990-talet går inte heller att undkomma.
I detta paper vill jag undersöka detta faktum, där Eduards uppfattning vägs mot de faktiska förändringarna. Jag berör likaså den typ av organisation som kvinnorörelsen hade på 1970-talet och den antipatriarkala organisationsform som F! Skåne gör anspråk på.

Syfte och frågeställningar

Syftet med detta paper är att testa Eduards hypotes mot de faktiska landvinningar som kvinnorörelsen gjort 1970- och 1990-talen och att jämföra F! Skåne och Grupp 8:s organisationtyper.
Jag utgår från följande frågeställningar:

1. Vilka politiska reformer har påverkats av kvinnorörelsens engagemang under 1970-talet och 1990-talet? Går det därmed att vederlägga Eduards uppfattning att kvinnor och deras krav ständigt motarbetas inom politiken?
2. Vilka organisatoriska likheter finns det mellan F!:s organisation och 1970-talets kvinnorörelse?

Material, metod och avgränsningar

Med tanke på uppgiftens begränsning och karaktär har jag ingen möjlighet att lägga fram något betydande empiriskt material. Istället väljer jag att ta användning av litteratur som beskriver ämnet. Där i ingår Gunilla Thorgrens Grupp 8 och jag som beskriver 1970-talets kvinnorörelse, när det gäller 1990-talet kommer jag att ta användning av material som berör de faktiska reformerna. I detta fall plockar jag bl a fram ett paper om kvinnofridslagarna jag skrev i våras när jag läste stats- och förvaltningsrätt och information från myndigheter. Thorgrens bok berör likaså stödstrumpornas aktioner inför valet 1994. När det gäller F! Skåne finns dock empiriskt material till godo, där jag tar fram material från F!:s hemsida..
Kurslitteraturen kommer att ligga till grund för mitt resonemang. Huvudkälla är självfallet Maud Eduards Förbjuden handling. Kjell Arne Röviks Moderna organuisationer använder jag när jag berör kvinnorörelsens organisationstyp. Jag kommer också att analysera frågeställningarna utifrån det obligatoriska aktör-strukturperspektivet. Därför refererar jag även till Lennart Lundkvists ”Implementation Steering. An Actor-structure Aproach”.
Metoden är enkel. Jag applicerar teorierna på det ”empiriska” material jag plockat fram. De exempel jag där plockar fram ska tydligt stämma överens med frågeställningarna och teorierna.
För att öka tillförlitligheten i analysen måste jag göra en avgränsning när det gäller tidsaspekten. Eduards bok utkom 2002 och därför kommer jag inte att beröra de förändringar på jämställdhetsområdet som tillkommit efter detta årtal. Om Eduards skrivit boken idag hade hon däremot haft mer att gå på, då vi bl a fått en skärpt sexualbrottslag. Denna uppgift kommer jag inte att använda mig av. Exemplet F! ligger utanför själva avgränsningen, men jag kommer inte att använda mig av Eduards i det fallet, utan Rövik.
För att kunna hantera den långa tidsperioden har jag delat in den i två delar, den första rör utvecklingen under 1970-talet och den andra 1990-talet. Varför tar jag då inte med 1980-talet i analysen? För det första beror det på utrymmes- och tidsskäl. Under de två decennier jag avgränsat mig till går det att notera att kvinnorörelsen varit extra stark under dessa perioder. 70-talet sammankopplas med feminismens andra våg och 90-talet med den tredje. Det medför också att det är lättare att se kvinnorörelsens inflytande under tider då påtryckningarna varit som störst, likaså dess utrymme i media.

Teoretiska utgångspunkter

Maud Eduards undersöker kvinnor och deras organiserande i Förbjuden handling. Hennes empiriska material består av kvinnojourer, ”Humlorna” det partiöverskridande samarbetet på Gotland och pressklipp i samband med Stödstrumpornas kampanj 1994. De slutsatser Eduards drar är att kvinnor som grupp hindras att organisera sig och ställa krav på förändring. Som vi noterade i inledningen anser hon att detta faktum är en viktig del av kvinnoförtrycket (Eduards M 2002 s 150).
Hur besvarar då Eduards fråga: Varför? Hon hävdar att den demokratiska ordningen ständigt sätter gränser för kvinnors kollektiva handlande och att detta är ett uttryck för kön och makt (Eduards M 2002 s 10). Likt andra feminister skyller Eduards på könsmaktsordningen, där kvinnor underordnas män. Det enda viset att upphäva denna struktur är att kvinnor kräver förändringar genom kollektiva handlingar (Eduards M 2002 s 15). En viktig faktor i detta sammanhang är att kvinnor görs till kön, medan mannen förblir normen och neutraliteten. Detta får så att säga konsekvenser på den politiska arenan, där kvinnan betraktas som undantaget (Eduards M 2002 s 36). När kvinnan benämns som kön leder det till objektifiering och kvinnan som handlande subjekt omöjliggörs. Handlingsutrymmet beskärs både i det privata och i det offentliga (Eduards M 2002 s 82). Eduards är medveten om att den demokratiska likabehandlingsprincipen även gäller kvinnor, men trots det förvägras de kvinnokollektiv som vill upphäva underordningen stöd just pga likabehandlingsprincipen. För hennes del är detta ett exempel på den demokratiska statens paradoxer (Eduards M 2002 s 103). Detta kan bl a bero på att männen skräms av kvinnors separatistiska organisering, helt plötsligt ställs könen mot varandra och konflikten uppdagas (Eduards M 2002 s 118). Likaså berör talet om könsmaktsordningen (då denna berör maktrelationerna) männen illa, de vill inte utpekas som grupp och därför motarbetar de kvinnors krav (Eduards M 2002 s 131).
Vari vilar då kvinnornas minskade handlingsutrymme? Eduards går här i Simone de Beauvoirs fotspår. Flickor uppfostras till immanens, att vara andra till lags och förneka sitt jag. Motsatsen, transcendensen, kännetecknar män som subjekt. Transcendensen ger handlingskraft i motsats till den handlingssvaga immanensen. Kvinnorna har som kollektiv möjlighet att erövra transcendensen och därmed förmåga att sätta punkt för förtrycket (Eduards M 2002 s 137). På detta vis kan kvinnorna genom att komma samman, själva definiera sin verklighet och skapa ett handlingsutrymme. Däri vilar möjligheten till förändringar (Eduards M 2002 s 150).
Utifrån Eduards synsätt agerar kvinnorörelsen som aktör inom en patriarkal struktur. Lennart Lundkvist har i flera år arbetat med att lösa problematiken aktör-struktur utan att ha funnit den ultimata modellen. Hans fokusering vilar på aktörens autonomi, dvs. dennes självständighet i förhållande till den omgivande strukturen. Det är sålunda strukturen som erbjuder aktörerna utrymme och begränsningar beroende av omständigheterna. Som vi sett går det inte att enbart fokusera på aktör respektive struktur, eftersom viktiga aspekter då går förlorade. Dessa tu samspelar på ett högst komplext sätt genom växelverkan.
Lundkvist talar om två olika former av strukturer, strukturer baserade på idéer (t ex ideologier och normer) och strukturer som påverkar individers och gruppers beteenden. Han delar likaså in tre olika faktorer som emanerar ur strukturen: den reglerande, normativa och kognitiva nivån. Den förstnämnda sätter gränser eller gynnar en viss typ av aktörer och dess handlingsmöjligheter. Lagar och andra föreskrifter är goda exempel på detta. Den normativa nivån ligger nära den reglerande. Här handlar det om värderingar som inte behöver finnas nedpräntade i författningssamlingen. De emanerar snarare ur ideologier och värderingar som bygger upp den kultur där aktören handlar. Den kognitiva nivån påverkar aktörens tolkningsscheman av verkligheten. Med hjälp av detta faktum kategoriserar aktören världen och de erfarenheter denna bär på.
Men hur sker växelverkan mellan aktör och struktur rent konkret? Lundkvist hävdar att det sker genom socialisationen (människan växer in i samhället sedan barnsben), informationsflöden (genom de budskap som skickas ut via ex medierna) och via huvudfaktorerna, möjligheter/begränsningar (Lundqvist L 1987 s 37ff). Kjell Arne Rövik forskar kring olika typer av organisationsmodeller. I min analys använder jag mig av hans resonemang i ämnet. Rövik hävdar att ”enskilda idéer/recept ”roterar”, i den meningen att de har en stark ställning under en period och ebbar ut för så att återkomma under en senare period”. Detta kan också innebära att de gamla idéerna dyker upp i ”en ny språkdräkt”. Därmed är det möjligt att finna likheterna mellan olika tider. Rövik understryker dock att det inte behöver innebära att ”nymodigheten” är en tydlig kopia av sin föregångare. (Rövik K-A 2000 s 272). Utifrån dessa tankegångar kommer jag att jämföra F! Skånes organisationsversion med 70-talets Grupp 8.
Tillbaks till 70-talets kvinnorörelse

Den andra vågens feminism sammankopplas främst med Grupp 8, en utomparlamentarisk organisation som strävade efter att förbättra kvinnors situation i samhället genom att föra upp frågorna på agendan. En av de första medlemmarna, Gunilla Thorgren, gav år 2003 ut boken Grupp 8 och jag där hon beskriver sin tid som aktiv medlem. Thorgren ger här en god inblick i de mål och medel Grupp 8 ställde sig bakåt. Hon beskriver även kortfattat Stödstrumperörelsen 1994, där flera tidigare medlemmar bildade kärnan. Detta hör dock inte hemma under denna rubrik, utan presenteras i avsnittet om 90-talet.
Thorgren skriver att gruppen aldrig hade något fast centrum, utan kvinnorna organiserade sig i små lokala grupper. Vad vi här ser är ett exempel på hur 70-talets kvinnorörelse i stort organiserades, de små grupperna var sålunda självständiga, men alla arbetade utifrån det handlingsprogram som Grupp 8 lagt fram. På så vis skapades en icke-hierarkisk organisation där begreppet Grupp 8 kom att stå som paraplybegrepp för stora delar av den radikala kvinnorörelsen. (Thorgren, G 2003 se Förord).
Det ideologiska programmet kom att spela huvudrollen, kring detta samlades de olika grupperna med syfte att syssla med opinionsbildning, att hålla studiecirklar och att anordna protestaktioner. Medlemmarna fokuserade främst på olika sakfrågor som de ansåg vara viktiga för kvinnors del. Grupp 8 kan därför ses som främst en utomparlamentarisk rörelse och hörde därför nära samman med den radikala vänster som de flesta sammankopplar med 70-talet. Detta fick också sina konsekvenser för de krav som Grupp 8 ställde och den ideologiska hemvist som de flesta medlemmar tillhörde, socialismen. Programmet framhäver det faktum att organisationen på två punkter skiljer sig från de vanliga kvinnoförbunden. Det handlar om den socialistiska ideologin jag tidigare nämnt och likaså den platta organisationsmodellen (Thorgren, G 2003 s 65). Grupp 8 ansåg att kvinnans slutliga frigörelse endast kunde förverkligas i ett socialistiskt samhälle, där också klassförtrycket lagts tillrätta i graven. Med detta ställningstagande var gruppen beredd att arbeta tillsammans med andra vänstergrupper. När det gällde frågan om kvinnans frigörelse vägrade dock Grupp 8 att blanda in männen, då dessa i så fall skulle ta över organisationen i eget intresse. Grupp 8 var därmed en fristående kampgrupp i denna fråga (Thorgren, G 2003 s 65-66).
Vilka konkreta mål hade kvinnorna i rörelsen? Thorgren nämner ett flertal av dem i sin bok. De ville:

1. Reformera äktenskapslagstiftningen, så att sambeskattningen tas bort
2. Ge kvinnan lagstadgad rätt till arbete på lika villkor som män.
3. Att alla arbetssökande kvinnor erhåller arbetslöshetsunderstöd och betald utbildning.
4. Förbättrat stöd till vuxenstuderande. Ska ej vara beroende av makes inkomst.
5. Lagstiftning som förhindrar exploatering av deltidsarbetande personal
6. Dagisplatser till alla barn mellan 6 mån-12 år. Om kvinnan inte kan ta jobb pga platsbrist ska hon få arbetslöshetsunderstöd.
7. Fri abort och rätt till smärtfri förlossning.
8. 25 % av nybyggnationen ska byggas som kollektivhus. Utbyggnad av kollektiv service i bostadsområdena.
(Thorgren, G 2003 s 72-73)

Reformerna på 90-talet

90-talets feminism går ofta under beteckningen “tredje vågen”. På sätt oss vis är den annorlunda än 70-talets med tanke på den differentiering som skett i postmodernismens spår. Olika feministiska ”subdiscipliner” ser dagens ljus som kritiserar ”den vita heterosexuella medelklassfeminismen”, men det alla har gemensamt är att förtrycket av kvinnan bör upphävas. I denna kamp, trots skillnader, står de fasta.
Delar av den gamla kadern från 70-talet med Maria Pia Boëthius, Agneta Stark och Ebba Witt-Brattström bildade Stödstrumporna ett par månader före valet 1994. Deras paroll löd ”hela lönen, halva makten” och målet var att öka andelen kvinnor i riksdagen enligt principen ”varannan damernas”. Stödstrumporna hotade att bilda ett eget kvinnoparti om inte de etablerade partierna satsade på att öka andelen kvinnor på sina listor. Gruppen fick en enorm uppmärksamhet i media och som ett led i detta införde ett flertal partier varvade listor på alla tre nivåer. Efter valet stag andelen kvinnor i riksdagen till 43 %. (http://www.riksdagen.se/upload/Dokument/bestall/svenska/Faktablad_S08.pdf 051130) Den nya socialdemokratiska regeringen bestod likaså till hälften av kvinnor. Thorgren tar fram exemplet Stödstrumporna som ett tecken på att förändring kan åstadkommas när kvinnor agerar gemensamt, trots att denna påtryckargrupp endast bestod av ett femtiotal kvinnor. Regeringen valde också i denna stund att tillsätta en stor kvinnomaktsutredning som ett led i det fortsatta arbetet (Thorgren, G 2003 s 295-297).
I slutet av årtiondet infördes två viktiga lagändringar, ett nytt brott infördes i brottsbalken, kvinnofridslagen och på samma gång kriminaliserades sexköp. Dessa två lagar trädde i kraft den 1 juli 1998, med en revidering av kvinnofridslagen ett år senare (Rydgren E 2005 s 1). Bakom inrättande av det nya kvinnofridsbrottet låg bl a de erfarenheter som kvinnojourerna i ROKS besatt. Med hjälp av dessa kunskaper lades en Kvinnofridsutredning fram som efter smärre revideringar utmynnade i en proposition. Denna antogs senare av en enig riksdag. Idag är det sålunda förbjudet att köpa sex och män kan dömas för kränkning av kvinnofriden, medan andra kategorier döms för fridskränkning. (Rydgren E 2005 s 2 & 4). Dessa förändringar kan ses som landvinningar för kvinnorörelsen, främst kännetecknad av ROKS, som länge drivit dessa frågor.
Under 1990-talet har kvinnoforskningen, (kallas idag genusforskning), fått mer medel till sitt förfogande än under senare decennier och är fortfarande på framväxt. 1998 inrättades Nationella Sekretariatet för Genusforskning med syftet att övervaka och samordna detta tvärvetenskapliga forskningsfält. Likaså ska sekretariatet arbeta aktivt med att föra ut forskningsresultaten till allmänhet och utbildningsinstitutionerna, sistnämnda för att öka medvetenheten (http://www.genus.gu.se/sekretariat/ 051130). Mycken möda har också lagts på att öka andelen kvinnliga professorer. Ett åtgärdsprogram, Tham-professurerna, sattes i verket 1996, där ett antal nya professurer (31 st) tillägnades kvinnor, då andelen (7 %) kvinnliga professorer var alldeles för låg enligt politikerna. Till dessa professurer knöts också en rad doktorand- och forskarassistenttjänster. Tjänsterna sågs som ett led i regeringens och riksdagens jämställdhetssatsningar. Kritiken lät inte vänta på sig, det stora debattämnet var om kön skulle gå före kompetens (http://www.genus.gu.se/publikation/pub.rapport1.pdf s 3 051130). Trots kritiken genomfördes reformen och andelen kvinnliga professorer ökade och denna har fortsatt sakta men stadigt.
Under senare år har könsmaktsperspektivet fått ett genomslag inom svensk politik. Idag dominerar detta perspektiv jämställdhetsområdet i stort. Könsmaktsaspekten utgår ifrån att det:

”Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män överordnade. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.”
(Skr 2002/03:140, s 4)

Här ser vi att föreställningen om att samhället präglas av en könsmaktsordning (kallades tidigare patriarkat) har påverkat regering, riksdag och de offentliga myndigheterna i så hög grad att begreppet används i regeringens skrivelser. Begreppet används flitigt inom genusforskningen och kan tolkas som ytterligare en framgång för kvinnorörelsen.
De exempel på förändringar jag nämnt under denna rubrik är inte de enda som genomfördes under 1990-talet, men de ger en bra bild av läget.

F! Skåne och dess organisation

Feministiskt Initiativ bildades i april 2005 och beslöt på sin kongress i september att ombilda sig till ett politiskt parti med riksdagen som mål. Partiet består av flera lokala och regionala grupper, liksom grupper som fokuserar på sakfrågor. F! Skåne är därmed en regional grupp.
F! Skåne har en unik organisationsmodell. De lokala enheterna kallas ”geogrupper” då de hävdar att ” "Geogrupp" är ett begrepp som inte över- och underordnar som begreppen "lokalförening" och "distriktsförening" gör.” De initiativgrupper där medlemmarna kan engagera sig fungerar som en arbetsgrupp. I geo- och initiativgrupperna träffas medlemmarna, håller möten och samtalar om utvecklingen. Den större geogruppen, F! Skåne, fungerar sin tur som samordnare och kopplar ihop medlemmarna med varandra och den står för själva mailinglistan och den gemensamma hemsidan. (http://www.feministisktinitiativ.se/grupp.php?ID=66 051025). Vi kan med denna lilla information ana att F! Skåne arbetar utifrån en nätverksmodell där hierarkin mellan lokal-/initiativgrupperna och samordningsorganet suddas ut.



Slutlig analys

Den information jag lagt fram i detta paper ger en annan bild av de resultat som kvinnorörelserna under 1970- och 1990-talen åstadkommit än den som framträder i Eduards bok. De exempel jag ”svartmålat” i Grupp 8:s program visar att själva huvudkärnan av gruppens krav förverkligats. Vi har idag fri abort, dagisplatserna har byggts ut och subventioneras, sambeskattningen är sedan länge borta och vi har fått en jämställdhetslag som berör arbetslivet. Under 1990-talet har den ”fragmenterade” kvinnorörelsen lyckats åstadkomma fler reformer. ”Varannan damernas” är praxis i politiken, sexköpslagen utgår ifrån ett radikalfeministiskt perspektiv, brottet ”grov kvinnofridskränkning” kan tolkas som ett svar på ROKS erfarenheter, reformer inom universitetsväsendet har ökat andelen kvinnliga professorer och idag är genusforskning och könsmaktsanalysen en viktig del inom forskning och politik. Med hjälp av dessa viktiga exempel må jag påstå att den analys som Eduards gör i Förbjuden handling är svår att tillämpa utifrån ett nationellt perspektiv. Det material jag plockat fram visar att kvinnorna faktiskt har ett stort spelrum när det ställer krav på förändring. Den ”patriarkala” strukturen verkar inte hindra dem från att handla och den transcendens Eduards nämner förefaller kvinnorna besitta alltsedan 1970-talet. Utifrån detta resonemang kan man ställa följande frågor: Vad är det som kringskär kvinnors handlingsutrymme om man tittar på resultaten? Går det inte att påstå att Stödstrumporna är ett tydligt exempel på hur få (50 st!) kvinnor lyckas skaka om politiken? Har Eduards fog för sitt resonemang? Kan det bero på andra faktorer, t ex att Eduards enbart valt att titta på ”lokalt” material?
Det ”empiriska” materialet visar att kvinnorörelsen som aktör har haft ett stort inflytande när det gäller att förändra den ”patriarkala” strukturen. Det blir inte minst märkbart när utvecklingen under 1990-talet plockas fram i ljuset. Lundkvist talade om två former av strukturer som påverkar idéer och/eller beteenden. Genom sitt handlande har kvinnorörelsen lyckats påverka de gamla normerna/idéerna genom att handla på ett annorlunda sätt. Idag har de normer de bär på blivit allmängods i politik och forskning. Den reglerande verkan som strukturer har, vilka Lundkvist plockar fram, visar i detta fall att kvinnorörelsen successivt gynnats sedan 1970-talet och framåt. Lagarna har t ex ändrats som passar in i den nya tidsandan. Dessa går hand i hand med de allmänna normativa uppfattningarna hos folk i gemen. Idag är det exempelvis självklart att kvinnan yrkesarbetar för de flesta medborgare. Förändringarna har likaså lett till att människors tolkningsscheman omskapats. Exemplet med den yrkesarbetande kvinnan är ett bra belägg för det. Att kvinnor kan vara chefer, riksdagsledamöter och poliser kan sägas ingå i de flestas kognitiva scheman utan att de rynkar på pannan. Förändringarna har också satt sina spår när det gäller socialisation (de ändrade normerna överförs till de yngre generationerna), information (det främsta mediet där normer/värderingar vidarebefordras) och via de nya möjligheter som faktiskt tillskrivs kvinnorna i dagens samhälle.

Utifrån Röviks tankegångar har jag funnit att den nätverksmodell som präglade Grupp 8 än idag är giltig för den feministiska rörelsen. F! Skåne har ”förnyat” den genom sin fokus på likställda geo- och intressegrupper där själva huvudorganet fått en mer samordnande roll. De hierarkier som ofta uppkommer inom en organisation ville Grupp 8 undvika (hierarki sammankopplades med patriarkatet) och detta stävjades genom de självständiga lokalgruppenar, detta tänkesätt går igen inom F! Skåne som inte vill veta av någon form av ”under- och överordning”. Som Rövik skriver kan gamla idéer dyka upp i en ny form och vid en jämförelse mellan Grupp 8 och F! Skåne blir det tydligt. Skillnader kan noteras, men de är främst beroende av de större, mer allmänna förändringar som samhället genomgått under de senaste 30 åren. F! Skåne har betydligt större möjligheter att hålla liv i sitt nätverk genom den IT-teknik som erbjuder snabba kontaktvägar och utbyte av information. För F! Skåne är det likaså enklare att nå ut med sitt budskap än vad det var för Grupp 8. Ändå lyckades Grupp 8 genomföra flera reformer.

Slutsatser

I detta paper har jag tittat på kvinnorörelserna under 1970- och 1990-talen och de resultat som följt dem i spåren. Den bild som framkommer här är en annan än den som Eduards bjuder på. De feministiska rörelserna kan istället tolkas som framgångsrika på viktiga punkter om man tittar på resultaten. Jag har också jämfört F! Skånes organisationsmodell med Grupp 8:s och funnit att den anda som genomsyrade 70-talets kvinnorörelse än idag sätter sina avtryck.


Källor:

Litteratur och artiklar:

Eduards, Maud 2002. Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori. Malmö: Liber
Lundqvist, Lennart 1987. “Implementation Steering. An Actor-structure Aproach”. Lund: Studentlitteratur
Rydgren, Emma 2005. “Paper om grov kvinnofridskränkning”. Lund: Juridiska Institutionen
Rövik, Kjell Arne, 2000. Moderna organisationer. Malmö: Liber.
Skr 2002/03:140. ”Jämt och ständigt. Regeringens jämställdhetspolitik och handlingsplan för mandatperioden”. Stockholm.
Thorgren, Gunilla 2003. Grupp 8 och jag. Stockholm: Norstedts

Hemsidor:

http://www.feministisktinitiativ.se/grupp.php?ID=66 051025
http://www.genus.gu.se/publikation/pub.rapport1.pdf 051130
http://www.genus.gu.se/sekretariat/ 051130
http://www.riksdagen.se/upload/Dokument/bestall/svenska/Faktablad_S08.pdf 051130